Robin Valtiala

Senast publicerade artiklar

7.4.2019

Bokrecension: Vad minns Colombia?

Colombianen Juan Gabriel Vásquez' roman består i långa avsnitt av mera budskap än gestaltning. Å andra sidan har författaren ett suveränt sinne för detaljer, som till exempel när han beskriver staden Bogotá, vilket gör att läsningen sällan känns helt tom.

Premium

3.3.2019

Bokrecension[leadinseparator]Finurlighetens finurlighet[leadinseparator]João Guimarães Rosa [leadinseparator]Förberättelser[leadinseparator]Översättning och förord: Stefan Helgesson & Marcia Sá Cavalcante Schuback[leadinseparator]Tranan 2018[leadinseparator] (1908–1967) påminner inte om någon annan jag har läst, och det tog av någon slump länge innan jag upptäckte honom. Men han är en av mina favoritförfattare bland alla som skriver på portugisiska. Han är mest känd för en lång existentiell roman som på svenska heter [leadinseparator] översatt av [leadinseparator]. [leadinseparator], som utkom postumt, är en samling halvvildmarksvardagsabsurda, roliga men aldrig vitsiga, rörande men aldrig larviga historier. [leadinseparator]Miljön är det fattiga, torra, enorma Sertão-området i det inre av Brasilien. Någon socialrealism är det dock inte fråga om. Personerna vi träffar är ofta jagunços, en sorts banditer som förknippas med en gammal berättartradition i området. En underbar berättelse handlar om en av dessa banditer som reser en lång väg för att fråga jagberättaren vad ”beryktad” betyder; han har nämligen hört ordet användas om sig själv och vet inte om det ska tas som beröm eller förolämpning. [leadinseparator]En av mina favoriter är "Flodens tredje strand"*, om en familjefar som paddlar ut på en flod och sedan lever resten av sitt liv där, emellanåt synlig och emellanåt osynlig från hemstranden. En annan favorit är "Simsalapsyko", om en skola där en klass gör en pjäs som är så hemlig att andra i skolan sätter upp alternativa pjäser om vad de tror den går ut på. Mycket fina är också "Hästen som drack öl" där den anekdot titeln antyder är det minst bisarra i hela berättelsen, och "Smekmånarna" som är en rörande gestaltning av en gammal man som på nytt känner sig ung genom att han får inbilla sig att ett romantiskt men dödligt angrepp hotar hans hus och familj. [leadinseparator]Ofta har jag funderat på regnskogen som fanns fram till 1960 på platsen där Brasiliens nuvarande huvudstad Brasília ligger. Jag kommer aldrig att veta hur det var att befinna sig där, lika lite som jag kommer att kunna bevisa att rösten jag en gång starkt föreställde mig att jag hörde innan jag somnade var [leadinseparator]’. Men känslan i den inledande berättelsen "Glädjens stränder" tar en antagligen så nära den orörda försvunna platsen det går. Skönheten i den här berättelsen om en liten pojke framstår så skarpt genom att både han och läsaren vet att hans mamma är döende.[leadinseparator]"Pojken upprepade för sig själv vad varje sak hette. Det klargörande dammet som förde goda nyheter med sig. Malvan, mastixbuskarna. Vit velame, den mjukaste av blommor. Den gröna kobran som korsade vägen. Arnikans bleka kandelabrar. Papegojornas änglalika uppenbarelse. Pitangabäret som skvätte kring sig." [leadinseparator]Abstraktion fungerar sämre[leadinseparator]De enda berättelserna där det för mig brister är de där författaren har fått för sig att skriva på ett teoretiserande vis, som i "Spegeln". Idén är besläktad med de idéer [leadinseparator] hade, men han hade en unik förmåga att få en spännande intrig att födas ur abstraktionerna. Guimarães Rosas besläktade idé utmynnar här inte riktigt i något.[leadinseparator]När det gäller få av berättelserna vore det vettigt att berätta för mycket om handlingen, eftersom de flesta utvecklar sig och slutar på ett sätt som är omöjligt att förutse. På sista raden kan personernas motiv ofta visa sig vara det motsatta mot vad läsaren har trott. Om någon ser ut att vara på väg att blint offra sig på ett onödigt sätt, så gör hen det inte.[leadinseparator]En viss genomgående förnumstighet hos författaren / den vise / jaget, i samtalen då och då i berättelserna med det oftast icke-läskunniga folket, får läsaren väl ta som en del av paketet. Man slipper allt moraliserande och det är det avgörande. Och det att allt känns både verkligt och som en saga, som i Tusen och en natt.[leadinseparator]Språket består till stor del av egna konstruktioner, som översättarna har varit genialiska på att överföra till svenskan.[leadinseparator]*Undantagsvis översatt av Arne Lundgren.:

Premium

18.11.2018

Bokrecension: Vad kvinnor och dockor kan hitta på

Robin Valtiala läser två tidiga romaner av Elena Ferrante och hittar mycket intressant och roligt. Och för honom är det viktigt att författarens identitet är okänd.

18.10.2018

Impuls: Niande ger stora möjligheter till oartighet

Niandet kan låta vackert men speglar en benhård hierarki, skriver Robin Valtiala.

2.9.2018

Bokrecension: En underlig bekantskap

Raduan Nassar liknar ingen annan. Vilken orsaken än var till att han efter två geniala böcker slutade skriva, så var det kanske i tid, innan han hann bli långtråkig, tänker Robin Valtiala.

17.6.2018

Bokrecension: Besvärande lättsmält

En lite tom känsla har recensenten medan han läser En allmän teori om glömska. Det är för mycket slapstick för att samtidigt vara så gripande och tragiskt. En förklaring är att boken var tänkt som en film, som aldrig blev av.

20.5.2018

Bokrecension: Ett enda rännande

Recensenten återser en gammal favorit i nytt utförande.

14.1.2018

Så grotesk att den blir trovärdig

Selva Almadas universum är hårdkokt men fullt av känsliga människor.

30.12.2017

Impuls: Mikronostalgin går inte att styra

"Samtidigt som det finns allmänna symboler och erfarenheter som makthavare kan manipulera nostalgin med, finns det emellertid egna nostalgiska rum."

10.12.2017

Känslofrihet mitt under värsta Francotid

En ungdomlig bok, och så hyllad att författaren efter sin succédebut led av plågsam självkritiskhet. Robin Valtiala läser Carmen Laforet.

22.10.2017

Livet ett kompendium

Dags att läsa en katalansk roman.

27.8.2017

Essä: Haiku på katalanska villkor

I den rika katalanska poesin finns ett centralt japanskt inslag. Robin Valtiala överblickar och ger smakprov ur Kataloniens haiku.

25.7.2017

Bokrecension: Nya udda sidor av Bolaño

Roberto Bolaños romaner har oberoende av längd en liknande struktur. När de slutar har man snarast en känsla av att de fortsätter, i en annan bok. Två kortare romaner och en novellsamling kompletterar bilden av författarskapet, nu på svenska.

2.7.2017

Litteraturrecension: Min fantastiska romanupplevelse

Inför Elena Ferrantes romansvit känner recensenten samma som berättaren inför den ena av dess huvudpersoner, den skrämmande och fantastiska Lila: "Det fanns något otroligt hos henne som gjorde att jag ville ställa mig på knä och bekänna mina hemligaste tankar.”

28.8.2016

Essä: Barndomslandet är en del av mångkulturen

Federico García Lorcas vidöppna diktvärld omfattar paradiset livets olika faser, både barn- och vuxendom, skriver Robin Valtiala i sin essä.

10.4.2016

Litteraturrecension: En lyckades bli kvar på barnplaneten

Översättarna av Lorcas dikter i den nya Trananutgåvan är skickliga på rytmen. När det gäller så musikaliska dikter som Lorcas kan det här säkert vara rätt strategi.