Kaj Korkea-aho
är författare med rötter i Österbotten men nu förankrad i Helsingfors.
Senast publicerade artiklar
Gästkrönikan: Min musa fryser – öppna biblioteken!
Jag känner mig dum i huvudet. Pandemin och isolationen har gjort hjärnan mjuk och mina infall och idéer mördande förutsägbara. Nyårshoppet om en återgång till det normala fick dessutom en törn när viruset muterade och stadens coronarestriktioner förlängdes till att gälla hela januari.
PremiumGästkrönikan: Hur man botar en fiolfikus
Trots omsorg dör våra krukväxter och det gör oss nedstämda. Jag instagrammar en bild på vår fiolfikus, som ännu i somras var en glad buske i vårt vardagsrum men som nu bara har tre blad i behåll. En följare lägger märke till att vår wifi-basstation står intill växten och skriver till mig: Det är strålningen som gör det.
PremiumGästkrönikan: Magiskt tänkande, fatalism eller trötthet?
En skräckfilmscen utspelade sig på ICA Supermarket i Visby: i fruktavdelningen hade ett gäng äldre samlats, det var kryckor och en rollator och benvita pippiflätor. De samtalade och skrattade medan folk valde klementiner och klämde avokador alldeles bredvid. I hela mataffären var jag den enda med ansiktsmask.
PremiumGästkrönikan: Kaj Korkea-aho i gästkrönikan: USA är lika splittrat som jag
Vid nyss fyllda tjugo reste jag på utbyte till USA och bodde hos en familj i en trailer uppe i bergen i Wheeling, West Virginia. Det var första gången jag var utanför Skandinavien, och jag fann mig väl till rätta i den republikanska delstaten. Samma år hade jag för första gången haft rösträtt i ett finskt riksdagsval och gett min röst till en konservativ kristdemokrat.
PremiumKaj Korkea-aho i gästkrönikan: Staden visar sin styrka under pandemin
En olycka väckte minnen och fick mig att tänka på val jag gjort i livet. Jag cyklade genom centrum, och vid korsningen av Alexandersgatan och Mikaelsgatan fanns hästskit på spårvägens skenor, cykelhjulen halkade och jag ramlade handlöst.
PremiumLåt mig slippa tala
Det här är året då en stammare är förhandsfavorit till att bli USA:s nästa president, och för oss som stammar är symboliken vacker – trots vårt talfel finns det inga gränser för hur långt vi kan gå – och poetiskt eggande: en olycksbroder som övervunnit sitt handikapp söker revansch och utmanar själva sinnebilden av en skolmobbare.