Zygmunt Bauman befinner sig i flytande evighet

Zygmunt Bauman. Bild: Richard Nordgren

Då sociologen och författaren Zygmunt Bauman avled i sitt hem i Leeds på måndagen, lämnade en av världens mest betydelsefulla intellektuella det jordiska. – Jag är ingen profet, den sociolog som påstår att han eller hon kan förutspå framtiden ljuger, sade Bauman själv i en HBL-intervju 2012.

Zygmunt Bauman har bland annat skrivit om flytande identiteter, modernitet, konsumtion, globaliseringen och Förintelsen. Flera av hans böcker har översatts till svenska, bland andra Auschwitz och det moderna samhället.

Bauman myntade begreppet "flytande modernitet" på 90-talet, som ett alternativ till det tämligen vaga begreppet "postmodernism". Med "flytande modernitet" ville Bauman beskriva en samtid där alla förbindelser kan hävas och flexibilitet är det mest eftersträvansvärda – det som också gör att människor känner sig rotlösa och osäkra i världen. Då Zygmunt Baumans fru informerade vänner i Polen om makens bortgång skrev hon att han nu befinner sig i "flytande evighet", uppger TT.

Bauman blev 91 år gammal, och var aktiv ända till slutet. Så sent som 2012 besökte han Helsingfors, där han höll en föreläsning vid Bildkonstakademin. I samband med besöket gjorde Philip Teir en intervju, som publicerades i HBL 24.11.2012. Vi återpublicerar den här nedan.

...

"En global värld kräver globala lösningar"

Zygmunt Bauman är den 87-årige affischpojken för en växande global rättviserörelse. Men han vägrar förutspå framtiden. – Hur ska er generation lösa alla problem? frågar han i stället.

En svag doft av tobak hänger över hela intervjun. Dagen innan har Zygmunt Bauman, den världsberömda polska sociologen, föreläst för ett proppfullt auditorium vid Bildkonstakademin. För oss som kom sent var det omöjligt att höra någonting. Nu är det lugnare. En hotelldammsugare är det enda som stör oss.

Jag slänger först ut en fråga om det offentliga kontra det privata. Bauman skriver i sin senaste bok, Collateral Damage (Daidalos, 2012), om hur 1900-talet var ett århundrade då man föreställde sig att hotet mot det privata skulle komma från en förtryckande stat. I dag har vi på sätt och vis en motsatt situation. Problemet är en skenande individualism.

– Aristoteles delade upp staten i oikos, som var den privata sfären, och ekklesia, folkförsamlingen. Men det finns en viktig del i mitten, agora, förmedlaren. Det är det offentliga samtalet där privata angelägenheter blir allmänna frågor, där diskussionen om rättigheter och skyldigheter uppstår. I dag har vi ett agora-problem. I vår del av världen har vi lyckligtvis lämnat det totalitära bakom oss, men det publika utrymmet har helt och hållet tagits över av den privata sfären. Mest extremt är det i talkshower och medier där man frossar i människors privatliv.

Härifrån kan man dra en parallell till den ekonomiska privatiseringsivern, menar Bauman.

– Ja, staten har skuffat över en stor del av ansvaret på marknaden, en institution som per definition är icke-politisk.

Var placerar man då marknaden, är den ekklesia eller oikos?

– För Aristoteles var marknaden en del av agora. Men frigörelsen av marknaden från politiken är ju en ny uppfinning, så var det inte under antiken. Tanken om att marknaden ska sköta välfärden var faktiskt otänkbar ännu för 50–60 år sedan. Samtidigt har det uppstått en situation där var och en är ansvarig för sitt eget liv. Som under kalla kriget, då man uppmanade folk att skaffa sig ett skyddsrum.

Jag tillhör en generation som blivit varnad om den globala uppvärmningen sedan jag var barn. Samtidigt får man lära sig att konsumtion är en fosterländsk gärning. Det känns som en av de största paradoxerna i vår tid.

– Konsumtionen är den universella lösningen på alla sociala problem. När folk tar fram sina kreditkort kommer det att leda oss ur krisen. Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap, och framför allt det som den amerikanska sociologen Thorstein Veblen kallade för "the instinct of workmanship", idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig.

Konsumtionen präglar alla nivåer av den sociala hierarkin.

– Fjolårets kravaller i London är typexempel på det. Man revolterade inte mot den konsumerande livsstilen, tvärtom ville man bli en del av den. Det här är människor som sett stora shoppinggallerier öppna i sina egna kvarter, som i tre dagar fick ett slags lyckosubstitut. De stal en del prylar och brände ner resten. Det är som ett minfält. Man vet att det kommer att explodera förr eller senare men man vet inte när och var.

Vad tror du om den rörelse som kallas för "ekomodernism", idén om att marknaden kommer att lösa klimatkrisen?

– Det var ju i och med neoliberalismen – Reagan, Milton Friedman, Thatcher – som staten plötsligt ansågs vara ett problem. Världen hade globaliserats och man såg en enkel lösning: marknaden. I stället för ett samhälle med sparkonton övergick vi till ett kreditsamhälle. Det varade till 2007 ungefär. Nu har vi problem på riktigt. Vi litar inte på staten men inte heller på marknaden. Vad ska vi göra? Det är en fråga jag ställer dig.

Ja, vilken slags värld kommer mina barn att ärva?

– Jag är ingen profet, den sociolog som påstår att han eller hon kan förutspå framtiden ljuger.

Prekariatet

Bauman själv är en anhängare av begreppet "prekariatet", som uppstod i Frankrike på sextiotalet och är ett slags uppdatering av arbetarrörelsens proletariat.

– Occupy-rörelsen talade ju om 99 procent. Det är alla människor som måste ta tillfälliga jobb för att överleva, som överhuvudtaget lever på den osäkra arbetsmarknaden vi skapat i dag. Det man byggt upp kan tas ifrån en över en natt. Och alla tävlar mot alla, det finns ingen kollektiv anda. I dag är också medelklassen i hög grad en del av prekariatet.

Ändå är Bauman inte pessimist.

– En kris är alltid destruktiv men den är också ett tillfälle för kreativitet. En kris är ett ögonblick då man gör ett beslut. Jag kan inte säga vad framtidens lösningar kommer att vara men jag kan kanske formulera frågorna. En av de viktigaste är hur vi ska få tillbaka en känsla av solidaritet, och hur politiken och samhället ska återförenas. Och jag tror att en global värld kräver lösningar på global nivå.

En enkel lösning, som vi ofta ser i dag, är populism. Bauman menar att det inte är särskilt förvånande.

– Vi lever i en tid där de okända variablerna är oändliga. Kanske också människor som du och jag, ibland, i den djupaste natten, drömmer om en enklare värld, om en övergripande, enkel lösning för alla små problem. Den här situationen är en otrolig frestelse för demagoger. Om de populistiska partierna inte fanns skulle man vara tvungen att uppfinna dem.

Philip Teir

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46