Yttrandefrihet, ansvar och sanning

Sanningen som det centrala värdet för medier eller i politiken har starkt devalverats.

Sverige och Finland har all anledning att vara stolta över världens äldsta tryckfrihetsordning som kom till 1766 under frihetstiden på initiativ av Gamlakarlebys kyrkoherde Anders Chydenius. Också i dag är båda länder högt placerade i den pressfrihetsindex som reportrar utan gränser publicerar årligen, med Finland som nummer ett och Sverige på åttonde plats. Som vanligt är också de andra nordiska länderna nära toppen.

För 250 år sedan var det självklart att koncentrera på just tryckfrihet, då det inte fanns någon radio, tv, eller internet. Samma principer om yttrandefrihet borde naturligtvist gälla oberoende av den tekniska lösningen med vilken opinionerna spreds. Men det förefaller som om det inte skulle enbart gälla en så att säga kvantitativ utan också kvalitativ förändring dessa nya kanaler för opinionsspridningen har lett till.

Den goda nyheten är, att internet gör det mycket svårare för totalitära regimer att kontrollera informationsflödet, trots försök i Kina och andra länder. Att ingen mera kan skaffa sig ett totalt monopol över informationsspridning är välkommet för yttrandefriheten.

Men det finns också mera tvivelaktiga följder som internet och de sociala medierna har medfört. Att det också är en kvalitativ förändring säger ännu ingenting om det har lett till en ökad eller försämrad kvalitet i den tillgängliga informationen. De sociala medierna har i dag blivit ett fritt fält för hatspråk, rasism, mordhot, förolämpning och ärekränkning. Människor som tidigare aldrig skulle ha vågat gripa till hatspråk har funnit det möjligt att göra det också med eget namn i de sociala medierna utan att behöva frukta att ställas till svars för det.

Nätet är ett underbart verktyg för spridning av information, men också för medveten disinformation. I dag talar man om infokrig och hybridkrig där nätet är ett slagfält.

Ryssland utpekas som främsta skyldig, med allt skäl. Men Ryssland är naturligtvist inte det enda landet som använder medier för att sprida disinformation i syfte att främja sina politiska ändamål, något som ofta glöms av de ivrigaste trolljagarna.

Men hela yttrandefrihetsfrågan bör granskas i ett vidare perspektiv. Ett starkt argument för yttrandefriheten har varit att den fria debatten olika åsikter emellan leder till det att den mest sanningsenliga opinionen kvarstår som den dominanta slutsatsen.

Men sanningen som det centrala värdet för medier eller i politiken har starkt devalverats. Brexit och USA:s presidentvalkampanj är kanske det mest aktuella och iögonfallande exemplet där Paul Feyerabends "anything goes"-princip gäller – och som i Finland har omfattats av Soini - utan att medier särskilt försökt uppfylla sin roll som sanningens vakthund. Tvärtom: om lögnen säljer bättre än sanningen är en växande del av medierna redo att sprida den.

Kanske är det ingen slump att uppskattningen för både journalister och politiker länge varit på en fallande kurs. Båda grupper måste kunna undergå en ärlig introspektion. Det kan naturligtvist inte leda till några begränsningar för yttrandefrihet eller förhandscensur. Ordet måste förbli fritt – men att använda det för upphetsande och kriminella ändamål bör också ha konsekvenser, för plånboken om inte annat.

Erkki Tuomioja riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00