Ytterst är det tron på människan som vi behöver vinna tillbaka

För att rädda klimatet, behöver vi rädda medborgarskapet, skriver Thomas Wallgren. Bilden är från klimatmarschen i Helsingfors den 20 oktober. Bild: Martti Kainulainen

Vi håller på att tappa tron på att vi kan välja vår framtid. Om vi vill stoppa klimatförändringen måste vi först återerövra tron på det gemensamma självstyrets möjlighet, skriver Thomas Wallgren i HBL Kulturs klimatserie.

Den moderna världen karaktäriseras från renässanshumanismen till romantiken (ungefär 1400-1800) av sin tro på att förnuft och frihet är nycklar till ett bättre liv för alla. De idealen har aldrig officiellt skrotats.

Däremot har ett annat ideal fått allt större tyngd, i synnerhet sedan den industriella revolutionens inledning. Denna nyare dröm är att vetenskaplig teknik, marknadens osynliga hand och rationell samhällsorganisation ska göra livet lättare för oss. Den drömmen har nu blivit en gökunge som hotar att kasta alla våra andra ideal ur boet. Klimatdebatten är kanske det bästa exemplet på denna för vår tid typiska konstellation.

Klimatfrågan, den välgrundade misstanken att en växande användning av fossil energi kan leda till en katastrofal klimatförändring, har varit med oss åtminstone sedan 1960-talet. Allt flera av oss känner ångest och vanmakt. Frågan är vad vi skall göra av vår oro.

Alarmism, hopp, eftertanke

Ett nödvändigt steg framåt kan bestå i att vi lär oss att umgås varsamt med vår egen och andras vånda. Hur mycket vi än skruvar upp volymen när klimatrapporterna publiceras – om smältande isar, förödande skogsbränder och massmigration från härjade trakter till de kvarvarande öarna av välstånd – så kommer alarmismen inte att ge oss en ny morgon då alla världens människor vaknar som systrar och bröder, skakar av sig sina andra bekymmer, vänder hem från konflikterna och krigen, kavlar upp ärmarna och stoppar klimatförändringen. Det är viktigt att vi kan dela våra bekymmer, vår känsla av övergivenhet och vår desperation med varandra. Men ett samhälle där paniken sprider sig är inte ett samhälle som löser stora problem.

Det hjälper kanske inte heller att vi är arga på världen och på dem som inte bryr sig tillräckligt. Polarisering mellan "oss" som tänker och känner rätt och "andra" som är okänsliga, själviska och hemska har vi redan alldeles tillräckligt av.

Vad borde vi då tala om? I varje fall kan vi tala om lösningarna. Vi behöver det hopp och det mod som kunskap om allt bra som väldigt många människor redan gör kan ge oss. Men vi behöver också något annat: en diskussion om förståelseverktygen, om vad vi behöver förstå för att bland olika lösningsförslag välja dem som vi mest behöver arbeta för.

Mitt förslag är att den viktigaste frågan i klimatdebatten är följande: "Är klimatförändringen vår tids stora sjukdom eller är den ett symtom på en underliggande sjukdom i vår civilisation?"

Är det patientens feber, eller är det orsaken till febern, som vi behöver åtgärda?

Kalla omslag

De som säger att den globala uppvärmningen är sjukdomen behöver inte ta reda på om patienten behöver penicillin, malariamedicin eller någon helt annan kur. För dem gäller det vi för enkelhetens skull kan kalla "det kalla omslagets taktik".

De säger: "Ge oss ett starkt klimatavtal, global skatt på fossila bränslen, ren förnybar energi, billiga sätt att binda kol och smart manipulering av gassammansättningen i stratosfären, så är vi snart tillbaka i den bästa av världar."

Kan de som säger så ha rätt? Frågan har givetvis inget entydigt svar. Men det är viktigt att förstå varför de kalla omslagens väg är problematisk. Jag ser åtminstone två komplikationer.

Den första komplikationen är den tekniska utvecklingens tendens att ge upphov till oförutsedda konsekvenser. DDT är ett bra exempel på hur opålitliga botemedlen många gånger är. Först fick vi bukt med skadeinsekterna. Så dog fåglarna, men så ersatte vi DDT med andra insektbekämpningsmedel och fåglarna kom tillbaka. Vi löste DDT-problemet!

Men hur hållbar är lösningen? Nu sägs det att användningen av glyfosat dödar bina, och bin är nödvändiga i många ekosystem. Kanske löser vi också glyfosatproblemet. Men hur hållbar blir den lösningen i sin tur? På samma sätt kan vi kanske "lösa klimatproblemet" med bra teknik, med "kalla omslag". Poängen är ordet kanske. Det är ganska mycket som hänger på det.

Mera allmänt gäller följande. Varje gång vi tar ny teknik i bruk kan det uppstå följdverkningar av fyra slag. För det första: avsedda verkningar som vi uppskattar. För det andra: avsedda verkningar som vi ogillar. För det tredje, oförutsedda verkningar som följer av innovationer vilkas motiv vi uppskattar. För det fjärde, oförutsedda verkningar som följer av innovationer vilkas motiv vi ogillar. Det är typiskt för vår tid att det offentliga samtalet mest handlar om konsekvenserna av det första slaget. Men ofta är det de oväntade följdverkningarna som sätter de allra djupaste spåren i kulturutvecklingen. Klimatförändringen är ett bra exempel.

Den andra komplikationen fångas av en fråga som är lika lätt att ställa som svår att besvara: Hur kan vi se till att de rätta kalla omslagen kommer i bruk i rätt tid, rätt mängd och på rätt plats? Mera marknad säger somliga. Men marknaden är bättre på att utmäta profit om tre månader än på att vänta trettio eller tre hundra år. Mera stat säger andra. Men med Donald Trump, Narenda Modi, Xi Jinping och Vladimir Putin, och nu till och med Jair Bolsonaro, vid rodren ser det inte hoppfullt ut för staternas miljöansvar heller.

Amor fati

Det är som om de krafter som vi har lutat oss mot i tvåhundra år och som har gett oss den moderna världens yttre ramar – tekniken, marknaden och staten – håller på att bli opålitliga. Ju mera vi investerar förhoppningar i deras frigörande förmåga och ju häftigare den kraft de utvecklar både var för sig och i växelverkan med varandra, desto mera tilltar kaoset omkring oss. Kommer robotarna att hjälpa oss eller kommer många att gå under i robotiserade terrorattacker? Är det den kinesiska säkerhetsstatens fångläger i Uigurien eller open source-rörelsen vi skall se på när vi vill bedöma hur datateknikens utveckling kommer att forma framtiden? Frågorna är vidöppna. Det enda som är säkert är att vi inte kan veta vad som väntar oss om vi tillåter utvecklingen av teknik, marknad och statlig styrning att ytterligare accelerera.

Måste vi låta det hända? Trots att idén om en teknologisk determinism, eller fatalism, är teoretiskt otydlig och har få sofistikerade företrädare är den i praktiken oerhört verksam. Den märks i klimatdebatten när folk snubblar från den innehållslösa floskeln att "vi inte kan gå tillbaka" till okritisk men nog så bekväm optimism. Det är med en blandning av förskräckelse och vämjelse som jag noterar att böcker, som bevisar att vi aldrig har haft det så bra som i dag och att allt bara håller på att bli bättre, får betydligt mera uppmärksamhet i de tidningar som viktiga män plockar med sig på flygfälten än de böcker som berättar om klimatflyktingarnas liv. Voltaire kunde ha ett och annat att säga om vår tids falska optimism.

Men fatalismen kan också ha en allvarsam form. Man kan tänka på den åldrande Georg Henrik von Wrights djupnande pessimism. Ju mera von Wrights misstro mot förnuftets räddande förmåga växte, desto mera sökte han existentiellt skydd i stoikernas idé om amor fati, tanken att vi bör lära oss att älska vårt öde vilket det än är.

Klimatfrågan utmanar alltså den moderna världens tro på sin förmåga att påverka den historiska utvecklingen. Men arrogant optimism och ett stoiskt accepterande av ett öde som undandrar sig all kontroll är inte de enda möjliga svaren på utmaningen.

Drängarna har tagit över

För den som vill arbeta sig fram till andra och kanske bättre alternativ kan en dos begreppshistoria vara ett nyttigt hjälpmedel. Tanken att vi lever i samhällen som har en förmåga att välja väg är historiskt sett ganska ny. Den uppstår långsamt under tidig modern tid, från 1300-talet till 1789, som en egendomlig sammansmältning av flera osannolika idéer. Ett av de mest avgörande elementen är synen på tid. Det är när den kristna "lineära" synen på tid, som ett bestämt förlopp från skapelse och människotid till domedagen, sekulariseras, som den moderna synen på politik blir till.

Sedan den franska revolutionen lever vi med föreställningen att det är människornas val som avgör hurdant livet blir i morgon. Modern politik är följaktligen kampen om vem som får makt att välja hur vi lever i morgon.

I den moderna synen på politik är demokratins idé också viktig. Demokratin står på tre ben: tron på förnuftet, jämlikheten och friheten. Tanken är att var och en av oss kan vara fri bara om vi är fria tillsammans och att politiken kan vara förnuftig bara om vi kan lära oss av varandra i jämlik gemenskap.

Den moderna politikens idé var alltså inte idén att tekniken, ekonomin och förvaltningen skulle lösa våra problem. De skulle vara våra drängar i vårt gemensamma ansvarstagande och vår gemensamma strävan att förkovra oss.

Vårt problem i dag är att drängarna har vuxit oss över huvudet. Vi förstår inte längre vad de gör och hur de fungerar.

Det tror jag är sjukdomen. Den globala uppvärmningen är ett av symtomen. Vad kan vi då göra?

Låt mig först säga det som ett slagord: Om vi vill stoppa den globala uppvärmningen måste vi framför allt återerövra tron på det gemensamma självstyrets möjlighet!

Hur gör vi det?

En nödvändig förutsättning är att vi räddar medborgarskapet. Ju mera vi vänjer oss vid den vanliga men i grunden felaktiga föreställningen att politiska beslut är något som "politiker" har det yttersta ansvaret för dess mera låter vi fatalismen bli vår verklighet.

Mitt andra förslag är mera kontroversiellt. Jag tror inte att vi kan rädda medborgarskapet om vi inte kraftigt minskar vårt beroende av de krafter som gör samhällsutvecklingen svår att förstå. Förslaget brukar väcka mina vänners oro. Äventyrar förslaget inte den moderna tidens vackraste dröm om en rättvis kosmopolitisk gemenskap där alla människors omätliga värde och jämlikhet respekteras? Leder det inte till inkrökthet, nationalism, xenofobi och fascism? Frågan är felställd. Visst behöver vi förnybar energi och globala avtal. Men vi behöver framför allt bli mindre beroende av sådana processer som är svåra till och med för de bästa experterna att överblicka. Om vi inte minskar samhällets komplexitet tappar vi den begriplighet som är ett måste för att frihet och förnuft ska gå att kombinera.

Aktivt medborgarskap

Vårt jämlika medborgarskap är redan överbelastat. Det är otroligt svårt, ja mänskligt omöjligt, för oss att förstå på vilka alla sätt våra vardagliga vanor och självklara hjälpmedel flätar in oss i växelverkan med människor som vi inte känner och som är spridda över alla kontinenter. Det kräver stor möda att förstå hur EU:s så kallade frihandelsavtal med Kanada och Japan påverkar utsikterna för unionens framtida samarbete med den sydamerikanska handelsorganisationen Mercosur och därmed vårt kanske bästa maktmedel om vi vill hjälpa att skydda regnskogarna i Amazonas. Nästan lika stor möda krävs för att förstå hur vi kunde producera mobiltelefoner som inte innehåller grundämnet tantal från gruvor i krigszonerna i Kongo.

Det är därför Trump och Modi och Bolsonaro vinner. De lovar oss att vi kan glömma klimatkrisen, krigen i Kongo och allt annat obehagligt om vi ger vår röst åt dem. Lockelsen är stor. Ingen liberal, grön eller vänsterpolitik kan stå emot om vi inte först vinner tillbaka övertygelsen att det är bättre att försöka växa till aktivt medborgarskap med höga och krävande ideal än att gå med på den idealrealisation och den stympning av oss själva som de lätta lösningarnas väg innebär.

Då kommer vi till pudelns kärna. Vi kommer inte att kunna växa om vi tror att dagens värld, med intensivt globalt utbyte av varor och tjänster och stort beroende av apparater som innehåller sällsynta metaller från gruvor i fjärran länder, kan bestå. Den rättvisa omställning som vi behöver kräver att vi är beredda att förändra våra liv i grunden. För att vilja det behöver vi se värdet – värdet för oss själva, lika väl som värdet för andra – i att ta ansvar även när det är svårt. Förändringen kan kräva rätt mycket av oss. Men kanske blir den inte mera smärtsam än den förändring som väntar om vi överlämnar vårt öde i deras händer som lovar oss att ingen förändring behövs.

Thomas Wallgren

Serie

Filosofer om klimatkrisen

Det finns inga naturlagar som hindrar mänskligheten att ta itu med klimatkrisen. Vi har all teknik som en omställning till ett klimatvänligt samhälle kräver. Och beräkningarna visar att omställningen på sikt är ekonomiskt lönsam.

Ändå sker alltför lite, alltför långsamt. Mycket talar för att de avgörande låsningarna är inbäddade i vår kultur, i vårt sätt att tänka och förstå oss själva i världen.

HBL Kultur vill med denna essäserie utforska dessa låsningar och ger därför ordet till filosoferna.

Tidigare i serien: Mio Lindman (21.10) och Antony Fredriksson (28.10)

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39