Yrsa Grüne: Klamrar sig Finland fast vid Sverige förgäves?

Bild: Ksf Media

På fredagen blir den svenske diplomaten Krister Bringéus rapport om Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik officiell.

Ur finländsk synpunkt är i synnerhet två bitar av hans uppdrag intressanta: det bilaterala svensk-finska (militära) samarbetet och Sveriges förhållande till Nato.

När det gäller Nato har det redan sipprat ut information via den svenska nyhetsbyrån TT. Det sägs att Bringéus inte direkt förordar ett Natomedlemskap för Sverige, men att säkerheten i Östersjöområdet skulle öka om Sverige gick med – trots att relationerna mellan Sverige och Ryssland skulle försämras.

Oron för det spända läget i Östersjöområdet togs också upp i Försvarsmaktens delårsrapport som Dagens Nyheter redogjorde för i början av september.

"Vi har större militär närvaro över Östersjön som kan generera någon form av incident som lätt kan eskalera – om man vill använda det i strategisk kommunikation eller annat syfte. Vi ser också att när Ryssland väl bestämmer sig för att göra något – då går det fort", skriver Sveriges ÖB Micael Bydén i rapporten. (DN 3.9)

Det svenska språkets ställning i Finland har försvagats, vilket betyder att en stor del av finländarna inte längre kan ta till sig nyanserna i svensk kultur och svenskt tänkande.

Vilken slutsats Bringéus kommer till när det gäller det militära samarbetet mellan Finland och Sverige får vi se. Men det skulle inte förvåna om Finland skulle ha vållat honom – och Sverige – huvudbry.

Den expertgrupp som i våras presenterade en Natorapport för Finlands UM kom med en enda rekommendation: oberoende av om Finland och Sverige går med i Nato eller inte bör de göra det tillsammans.

Det låter som en from förhoppning – men är den realistisk? Om vi bortser från de politiska mekanismer som behövs för två suveräna stater att fatta ett dylikt gemensamt beslut, måste man komma ihåg att varje lands avgöranden bygger på det man bedömer att är bäst för landet självt.

Klamrar sig Finland fast vid Sverige i alltför hög grad?

Utifrån den finländska Natorapportens slutsatser men också utifrån många andra uttalanden är svaret sannolikt ja.

Sverige skulle säkert undsätta Finland på något sätt om vi skulle utsättas för ett anfall, helst enkelt för att EU-medlemskapet förutsätter solidaritet medlemmarna emellan. Men står Finland i någon slags särställning jämfört med till exempel Estland?

Det är inte alls så säkert, för det finsk-svenska militära samarbetet är ingen försvarsallians.

Relationerna mellan Finland och Sverige är goda, men den solidaritet mellan våra två militärt icke allierade länder som så gärna lyfts fram i internationella sammanhang står inte på en lika solid grund som för tjugo år sedan. Det svenska språkets ställning i Finland har försvagats, vilket betyder att en stor del av finländarna inte längre kan ta till sig nyanserna i svensk kultur och svenskt tänkande.

Norden som helhet, också Sverige, åkte ut i periferin under de första euforiska åren av Finlands EU-medlemskap. Det var Bryssel, inte Stockholm, man vände blicken mot i Helsingfors.

Men den mest genomgripande skillnaden är kanske ändå den växande oron över Rysslands agerande och den generationsväxling som pågår. Dags att tänka på vad som är bäst för Sverige, oberoende av vad Finland önskar, säger man.

Att den diskussionen i Sverige inte skulle ha påverkat också Bringéus analys verkar osannolikt.

Viktigast är att ingen ny avgrund öppnar sig mellan våra länder.

Yrsa Grüne

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00