Ypperlig musikerfamilj som rör sig på samma våglängd

Cecilia Zilliacus har lyckats bra med att ringa in det klingande Leipzig i sitt program på Musikfestspelen Korsholm, med det estniska sidotemat som en utmärkt fungerande motvikt.

Musikfestspelen Korsholm. Konserter i Oravais kyrka och Storkyro gamla kyrka 28.7.

Vokalharmonin under Fredrik Malmberg, Maria Forsström, alt, Anders Kjellberg Nilsson, Cecilia Zilliacus, violin, Johanna Persson, altviolin, Kati Raitinen, cello, Sara Hammarström, flöjt, Heini Kärkkäinen, piano, Fredrik Malmberg, orgel, piano, Stina Ekblad, recitation.

Kuhnau, Telemann, C.P.E. Bach, Andrée, Reger, Eisler, Pärt, m.fl.

Den konstnärliga ledaren sätter sin prägel inte bara på festivalprogrammet utan självfallet även på musikerfamiljen. Det är av naturliga skäl vänner och beprövade kort som bjuds in och om det under Dima Sitkovetskys era kryllade av ryska musiker vid Korsholmsfestspelen var det under Frans Helmerssons och Henri Sigfridssons egider i första hand nordiska respektive tyska musiker som gällde.

Med andra ord föga överraskande att en majoritet av Cecilia Zilliacus musikerfamilj kommer från Sverige. Det handlar om kolleger som hon känner och jobbat med tidigare och som, inte sällan, känner varandra och visst hörs det ofta även i slutresultatet att man är på samma våglängd och, så att säga, tänker musik på samma sätt.

Så utgör Zilliacus triopartner Johanna Persson och Kati Raitinen, jämte Kungliga Hovkapellets konsertmästare Anders Kjellberg Nilsson – som tillsammans med Heini Kärkkäinen stod för en finfin version av Griegs F-dursonat vid fredagskonserten i Vasa baptistkyrka – stommen i stråkfamiljen.

Flöjtisten Sara Hammarström och klarinettisten Karin Dornbusch sätter i sin tur sin utsökta prägel på blåsutbudet vid årets festspel, medan Stockholms domkyrkoorganist Mattias Wager utmanar sina kolleger på improvisation och riksspelmannen Lena Willemark tänjer på det estetiska uttrycket i en välkommen riktning.

Stämningsfulla vokala ekon

Antalet högklassiga vokalensembler som tycks växa upp som svampar ur den rikssvenska jordmånen upphör aldrig att förvåna. Efter att i Kuhmo stiftat bekantskap med Ensemble Åtta var det nu dags för en annan ypperlig a cappella-oktett, Vokalharmonin, som under ledning av körgurun Fredrik Malmberg etablerat sig som en av de främsta i sitt slag även internationellt.

I Zilliacus finländska hemkyrka i Oravais visade man lejonklon med bland annat Hanns Eislers nog så intrikat avfattade kantat Gegen den Krieg (1936) till Brechts text samt smakfulla tolkningar av romantiska rariteter signerade Ludvig Norman och Sara Wennerberg-Reuter.

Höjdpunkten blev ändå pionjären på de kvinnliga svenska musikbarrikaderna, Elfrida Andrées melodiskt fräscha Pianotrio g-moll (1884), som borde höra till den självklara internationella standardrepertoaren i genren. Och visst var det en fiffig idé att interfoliera musiknumren med lokalkulturhistoriskt pricksäkra dikter av Runeberg och Topelius, uttrycksfullt reciterade av Stina Ekblad.

I Storkyro stämningsfulla gamla kyrka var det sedan dags för väl valda vokala ekon från äldre tider i form av bland annat Bachs företrädare som Thomaskantor i Leipzig, Johann Kuhnaus Tristis est anima mea, ett par nummer ur Telemanns kantat Die stille Nacht samt Carl Philipp Emanuel Bachs motett Der Kampf der Tugend. Fanny Mendelssohn-Hensels Abendlich schon rauscht der Wald och Clara Schumanns Abendfeier in Venedig var välkomna kontraster och den sistnämnda kom sannerligen inte ett uns efter maken Roberts a cappella-alster.

Fungerande estniskt sidotema

På det hela taget kan man säga att Zilliacus lyckats bra med att ringa in det klingande Leipzig i sitt program. Den enda viktiga Leipzigprofilen som lyser med sin frånvaro är Niels W. Gade och hur festligt det än är att avrunda festspelen med Mendelssohns skotska symfoni hade Gades första symfoni – uruppförd av just Mendelssohn – onekligen suttit bra vid onsdagens avslutningskonsert, där Zilliacus även sätter sig själv i blöt med Brahms violinkonsert.

Det estniska sidotemat – inringat av figurer som Eduard Tubin, Ester Mägi, Helena Tulve, Lepo Sumera, Tõnu Kõrvits och Erkki-Sven Tüür – har utgjort en utmärkt fungerande motvikt till huvudtemat. Kvinnliga tonsättare kan man aldrig någonsin få för mycket av vid en endaste festival och den svenska musikerfamiljen kommer ännu att kompletteras av toppensembler som Faurékvartetten och Chiaroscurokvartetten.

Återstår så att se vilket fruktbart tema Zilliacus kläcker för nästa års festival och om hon fortsätter på den inslagna linjen med plock från större helheter och häftiga stil- och tidsmässiga kontraster inom ramen för en och samma konserthelhet. Ett i sig modigt koncept som i bästa fall kan resultera i nog så spännande korsbefruktningar, men kanske kunde man framdeles ändå efterlysa ett snäppet mer enhetligt programtänk.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00