Yle gömmer sig bakom enkäter, statistik och självberöm

Med några sällsynta undantag är de ansvarigas sätt att bemöta lyssnarnas missnöje både förödmjukande och beklämmande.

Yle Vega och Svenska Yle har kommenterats ur olika synvinklar i insändare och kolumner, senast av Anna Lillkung, Fredrik Sonck, Jonas Ahlskog, Tom Gardberg och Magnus Silin, tidigare av Torbjörn Kevin, Trygve Söderling, Janne Wass och många andra. Missnöjet gäller bland annat flödeskonceptet, ytligheten, det svaga och torftiga språket, repriserna och spellistornas snäva och ofta återkommande musik som splittrar innehållet i stället för att binda ihop det. Trots ett stort antal direktörer, ansvariga redaktörer och chefer tillåts flödespratare och poddmakare prata på utan omdöme, ambitioner, självkritik eller kunskap på ett sätt som är allt annat än allmänbildat.

Det hjälper inte med en len röst om man inte behärskar språket (prepositioner, genus, bildliga uttryck och så vidare) Det räcker inte att ett program "är väldigt omtyckt" om det består av löst tyckande om innehållet i lyssnarbrev eller av en uppräkning av vilka lyssnare som gör tummen upp eller tummen ner för hitlistans låtar. Ett felspäckat språk kan inte försvaras som "ledigt och personligt".

En stor del av Vegapratet är ingen språklig förebild, tvärtom trubbar det av lyssnarnas språkkänsla genom att dagligen innehålla enorma mängder återkommande fel och tomma manér som skymmer innehållet där det till äventyrs finns. Ett gott språk kan vara både ledigt och personligt och ett sådant språk borde vara ett självklart krav på dem som anställs vid radion. I stället förlitar sig Yle på att "språkrådet" (en enda person) ska lappa radiopratarnas bristfälliga språk. Hennes uppgift är omöjlig.

Med några sällsynta undantag är de ansvarigas sätt att bemöta lyssnarnas missnöje både förödmjukande och beklämmande. Svaren verkar följa en schablon: först ett insmickrande "det är glädjande att Vega engagerar", sedan ett blint förnekande av bristerna, en mur av ord om att "verksamheten ses över" och "utvecklingsområden identifieras" och så vidare. Vi blir upplysta om att "alla inte kan tycka om allt". Nej, men på samma sätt som god litteratur, musik och teater kan tilltala ett brett åldersspann kan också fina radioprogram göra det.

Yle väljer att gömma sig bakom enkäter, statistik och självberöm. Man avfärdar kritiken ("vi är stolta över hela vårt utbud") i stället för att notera att många lyssnare med fog är besvikna, bekymrade och ursinniga. Lyssnare med årsinkomster som är betydligt lägre än Yles vd:s månadsinkomst har all rätt att önska ett givande programutbud och ett bättre språk för Yle-skatten. Yles överslätande och undanglidande formuleringar för tankarna till Franz Kafkas eller Göran Häggs böcker om hur ord kan användas för att undvika kommunikation, som ett övergrepp mot demokratin.

Men det finns också insiktsfulla program och det finns röster inom Yle som beklagat bristerna. Det ger en liten glimt av hopp om dialog.

Gunilla Malm, Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning