Wolverines sista strid

Superhjältefilm. Hugh Jackman som Mervel-hjälten Wolverine. Bild: Okänd

Det finns Marvel och det finns DC Comics, superhjältefilmer och superhjältefilmer. Och så finns det de som utmanar de snäva ramarna, som tar ut svängarna och visar långfingret åt den traditionella heroismen.

THRILLER/SUPERHJÄLTE

Logan

Regi: James Mangold. Manus: Scott Frank & Michel Green. Foto: John Mathieson. I rollerna: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen, Boyd Holbrook, Stephen Merchant.

James Mangolds Logan, en spin off–rulle som tar avstamp i det välbekanta X-Men-universumet, är en sådan. Poängen är att man inte behöver veta så himla mycket om Logan alias Wolverine och hans bakgrund för att hänga med, så i den grad fristående är filmen i fråga.

Våldsam och ursinnig är den också, till skillnad från alla de superhjältefilmatiseringar som i hopp om en barnvänlig åldersgräns tonar ner rafflet. Nej, här var det raka rör, komplett med en moralisk (och fysisk) baksmälla som följer när verkligheten verkar hinna i fatt våra hjältar.

Det enda som till synes återstår av det tidigare så stolta mutantsamfundet är den gode Logan (Hugh Jackman), som när han inte agerar limousinchaufför åt stupfulla ynglingar förser ex-ideologen Charles Xavier (Patrick Stewart), gammal och tärd, med ett livsbejakande serum.

Åldrande superhjälte

Själv har han ju också sett bättre dagar. Såren läker inte som förut och krigströttheten är påfallande. Men när Logan och Charles, i landsflykt i Mexico, våldsgästas av en segsliten mutantjägare (Boyd Holbrooke) och i stridens hetta stöter på ett flickebarn (nykomlingen Dafne Keen) som hävdar att hon de facto är Logans dotter är det bara att sätta benen på ryggen.

Det vore lätt att karakterisera Logan som blott en nihilistisk våldsorgie, en film som i termer av svärta, ångest och fanstyg sopar banan med Christopher Nolans redan i sig nattsvarta Batman-trilogi.

Men det är kanske inte hela sanningen, för även om blodet flyter finns det i filmen ett sorgmod och en illusionslöshet som på sitt sätt känns ärlig och genuin. Lägg till de Låt den rätte komma in–vibbar som Dafne Keens underåriga saxhandsmonster tillför och man får lust att tala om en själamässa värd besväret.

Inte bara är berättargreppet betydligt mera realistiskt än i de vid det här laget rätt tjatiga X-Men-installationerna, så mycket mera står på spel. Underförstått: även superhjältar har ett bäst före-datum.

Krister Uggeldahl

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54