Whitney Houston förtjänar mer

Sångerskan Whitney Houston är föremål för den andra dokumentären på två år.Bild: Cinema Mondo

Whitney Houstons privatliv är i fokus i Kevin Macdonalds familjesanktionerade dokumentär, på bekostnad av musiken och artisten.

DOKUMENTÄR/MUSIK

Whitney

Regi: Kevin Macdonald. Manus: Kevin Macdonald. I rollerna: Whitney Houston, Cissy Houston, Mary Jones, Bobby Brown m.fl.

Det går kanske inte att tala om Whitney Houston utan att tala om hennes tragiska livsöde, och det går kanske inte att höra hennes enastående röst utan att vilja veta – och verkligen förstå – varför det gick som det gick. Det skulle förklara varför vi inom loppet av två år förärats två dokumentärer om sångerskan som bägge fokuserar på privatpersonen Whitney och som bägge letar efter orsak/syndabock.

Nick Broomfields Whitney: Can I Be Me (2017) och Kevin Macdonalds pinfärska Whitney överlappar en hel del i form av material och narrativ men där Broomfield fick nöja sig med spekulationer har Macdonalds projekt sanktionerats av Houstons familj. Det är därför filmen säljs med utsagan att vi nu ska få ta del av Whitneys berättelse "för första gången".

Det är en sanning med modifikation. Macdonald har visserligen haft tillgång till exklusivt videomaterial men händelseförloppet är i stort sett bekant från tidigare: uppväxten i Newark, krävande föräldrar, Clive Davis på Arista, spekulationer om Houstons sexualitet och förhållande med barndomsvännen Robyn Crawford, anklagelser om att ha sålt sig till den vita publiken, utbuad på Soul Train Awards 1989, Bobby Brown, makt- och pengahungriga släktingar, och såklart drogerna. Macdonald skapar ett ytterst väloljat narrativ och blandar smidigt arkivmaterial och intervjuer.

Nya avslöjanden

Tidigt bäddas det dock för nya avslöjanden när en familjebekant hävdar att Whitney hade en perfekt barndom. Och likt Tjechovs gevär har motbevisen avfyrats innan dokumentären är slut. Eftersom det mesta redan har nått skvallerpressen kan det knappast längre ses som en spoiler att Houstons halvbror Gary och hennes assistent Mary Jones berättar att Houston som barn blev sexuellt utnyttjad av sin kusin Dee Dee Warwick.

Macdonald bygger sin film runt detta avslöjande och behandlar det som den sista pusselbiten i mysteriet Whitney. Ändå vekar han inte särskilt intresserad av att kontextualisera. Han går inte tillbaka till början för att med nya ögon se på Houstons liv, utan låter sina intervjuobjekt spekulera fritt en stund om hur det kan ha påverkat henne, för att sedan rusa vidare om det oundvikliga slutet.

Ikoniskt

Det är talande att dokumentärens två höjdpunkter är Houstons framförande av I Will Always Love You i Sydafrika 1994, efter att Nelson Mandela blivit vald till president, och framförandet av den amerikanska nationalsången på Super Bowl 1991, då USA precis hade gått in i Gulfkriget. Det är två gåshudsframkallande inspelningar, som påminner om att Houston hade en röst som ytterst få någonsin har kunnat matcha.

Det senare är ett numera ikoniskt framträdande, och en milstolpe i Houstons karriär. Musikproducenten Rickey Minor berättar att han ändrade takten från 3/4 till 4/4 för att ge Houston utrymme att improvisera och hålla tonerna längre om hon ville, något orkestern hatade. Houston lyssnade sedan på arrangemanget en enda gång och med Minors ord: det som världen hörde var hennes första tagning.

Fokus på fall

Men dessa stunder är sällsynta i Whitney. Macdonald är redan från början så fokuserad på det kommande fallet från tronen att han glömmer bort att först låta Houston erövra världen. Artisten Whitney skyfflas hela tiden ut i periferin, till förmån för det personliga, tragiska.

Det är frustrerande och jag kan inte låta bli att tänka att denna prioritering inte skulle ske med en manlig artist. Det är något med den vackra, tragiska divan som är oemotståndligt för filmskapare. Det är svårt att inte dra paralleller till Amy Winehouse och Asif Kapadias dokumentär Amy (2015). Att de två dokumentärerna också titelmässigt är besläktade känns som krass marknadsföring – Amy var som bekant en ekonomisk succé.

Var är den dokumentär som analytiskt fokuserar på Whitney Houstons musik och kulturella arv? En sådan skulle Houston förtjäna. Hon var en av de bästa, det är dags att vi börjar minnas henne så.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33