Westerbergs Tre systrar är så bra som en teaterföreställning kan vara

Marja Salo, Emmi Parviainen och Elena Leeve är systrarna som försöker anpassa sig till att livet inte är vad de önskat. Samuli Niittymäki och Olavi Uusivirta är två av männen i deras liv.Bild: Tuomo Manninen

Paavo Westerbergs tolkning av Tre systrar är makalöst bra. Den bugar djupt åt originalet, samtidigt som den är stadigt förankrad i vår tid.

Anton Tjechov: Tre systrar

Regi, bearbeting: Paavo Westerberg. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dräkter: Anna Sinkkonen. Ljus: Pietu Pietiäinen. Musik, ljud: Sanna Salmenkallio. Video: Ville Seppänen. Maskering: Laura Sgureva. Dramaturg: Eva Buchwald. På scenen: Eero Ritala, Anna-Maija Tuokko, Elena Leeve, Emmi Parviainen, Marja Salo, Tuomas Tulikorpi, Jussi Vatanen, Olavi Uusivirta, Samuli Niittymäki, Esko Salminen, Terhi Panula.

Nationalteaterns stora scen 28.11.

Anton Tjechovs naturalistiska pjäs från år 1900 om de tre systrarna Masja, Irina och Olga som längtar tillbaka till drömmarnas stad Moskva från den perifera provins där de hamnat på grund av sin sedermera framlidne fars position inom militären, är storslagen i sig. Pjäsen om den privilegierade klassens förfall är djupt psykologisk och beskriver människans längtan till något bättre samt hennes existentiella ångest, samtidigt som det eviga temat olycklig förälskelse bjuder på ack så tillfredsställande hjärtsmärta.

Nu har Paavo Westerberg gjort en rent ut sagt fantastisk tolkning för Nationalteaterns stora scen, med lysande ensemble och konstnärligt team. Han står för regi och bearbetning av texten, vars anpassning till vår tid syns främst i det lediga språket. Händelserna utspelar sig under 00-talet första år, vilket syns i dräktdesignen av Anna Sinkkonen. Temat i sig är så klart tidlöst, vilket blir som mest tydligt i några minnesvärda monologer om alltings meningslöshet samt om hur historien kommer att döma oss.

Visuellt ståtlig

När ridån går upp måste man dra efter andan. De tre systrarnas och deras brors hus har skapats av scenografen Markus Tsokkinen på ett imponerande och funktionsenligt sätt i två våningar, och vi kastas in i handlingen och den myllrande skaran människor på yngsta systern Irinas födelsedagsfest utan startsträcka. Den ståtliga kulissen snurrar i högt tempo och vi blickar in i huset från olika håll och möter karaktärerna i närbild via livekameror på videoskärmen som täcker den övre tredjedelen av scenen.

Det är överväldigande och förvirrande, men är en träffande gestaltning av känslan man kan få när man börjar läsa en rysk klassiker: massor av folk, vindlande meningar, men ett oemotståndligt sug. Man vet att man kommer att bli rikt belönad om man orkar igenom inledningen.

Det gäller verkligen nu. Ju längre föreställningen lider, och särskilt under hela den andra akten, blir jag allt mer imponerad och tagen. Jag vill suga i mig den tjocka stämningen av tragedi och mänsklighet, och stundvis ser jag bara på de svettiga skådespelarna med ödmjuk beundran – wow, alltså.

Livekameran som har överhanden under den första halvtimmen är stundvis ansträngande; jag skulle hellre se på de levande människorna på scenen. Greppet skapar ändå en fascinerande känsla av verklighet som sedan håller i sig när kamerorna får ge vika för scener längre fram på golvet.

Den som vill ha en sammanfattning av handlingen i det mångbottnade dramat uppmanar jag att inhämta den på nätet. Jag vill i stället använda detta utrymme till att hylla – ja, hylla – de konstnärer som skapat detta verk.

Världen rämnar

Det är ett helhetskonstverk där alla detaljer sitter precis. Givetvis är regissören Westerbergs vision den bärande kraften, och hans starka personregi har hjälpt ensemblen att göra karaktärerna sina. Jag noterar den precisa koreografin som utnyttjar hela den djupa scenen, och jag häpnar över sättet på vilken den gradvisa förstörelsen av syskonen Prozorov liv gestaltas i den andra akten. Huset bokstavligen svajar, världen svajar. Och de eviga idrottstävlingarna i hemmets teve har bytts ut till brinnande eld.

Och så ensemblen. Esko Salminen, inledningsvis bara en vänlig gammal läkare, har i den andra akten en bråddjup ångestfylld fyllemonolog – med det centrala uttalandet om alltings fundamentala meningslöshet – som får luften att vibrera. Samuli Niittymäki med sitt blonderade hår i töntfrisyr imponerar stort med sin tolkning av "den galna" Soljonyi, som först verkar helt väck men som senare visar sig vara ensam och förälskad. Han tar ut sin ångest genom fysisk träning och spelar dum, men är de facto dödligt allvarlig. Jussi Vatanens Versinin får en patosfylld men stark monolog om samtidens otroliga dumhet.

Av de tre systrarna tar den äldsta Olga (Elena Leeve) minst plats och är den mest behärskade. Den mot slutet allt mer förtvivlat kära Masja spelas djupt berörande och intensivt av Emmi Parviainen, och Marja Salos Irina, den som mest av alla längtar till Moskva, är både naiv, idealistisk och stark.

Andrejs fru Natasha, som slutligen tar över hela hushållet i sitt egenvälde efter att i början ha blivit förlöjligad, förvandlas i Anna-Maija Tuokkos tolkning bitvis till en häxa.

Musiken och ljudvärlden av Sanna Salmenkallio blandar plötsligt framhoppande poplåtar (och karaoke!) med dovt olycksbådande muller. Pietu Pietiäinens ljusdesign är en gång perfekt.

Snön faller genom årstidernas växling i det stora huset.

"Vi måste bara leva, vi måste arbeta. Varför lever vi, varför lider vi? Om vi bara finge veta."

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08