Wahlroos och Wiklöf – ett blåbär och ett lingon

Både Björn Wahlroos och Anders Wiklöf har gett ut böcker om sina liv och karriärer. Bild: Jouni Harala, Marcus Boman, Montage HBL

Medan Björn Wahlroos gjort ett nummer av att han är skatteflykting, har Anders Wiklöf slagit sina bopålar så långt ner i det åländska urberget som det bara går. Att betala skatt framhåller han som en moralisk skyldighet.

I Svenskfinland finns det gott om rikedomar. Även om det är en seglivad myt att alla svenskspråkiga finländare är födda med silversked i mun, så finns det tveklöst de som har pengar. Mycket pengar.

De flesta mångmiljonärer håller ändå relativt låg profil offentligt. Vissa näringslivstoppar och kapitalägare skyr publicitet som pesten. Andra vill inte skylta med sina rikedomar för att det är pinsamt att vara rik, när andra har det knapert. Därför vet den väluppfostrade finlandssvensken att pengar är hysch-hysch.


Men det finns också ett fåtal individer vars hela offentliga persona är baserad på det faktum att de haft stora ekonomiska framgångar. I Svenskfinland är det två mångmiljonärer vars namn alltsomoftast kan hittas i rubrikerna, som blivit public millionaires, om man så vill.

Jag tänker förstås på finansmannen Björn Wahlroos och kommerserådet Anders Wiklöf, ingendera någon blyg viol.

Eventuellt kan deras större beredskap att agera affischpojkar åt den superrika klassen förklaras av att de inte förvärvat sina förmögenheter genom tarvliga och pinsamma arv, utan genom egen aktivitet. Hur som helst är deras profil allt annat än låg.

Båda två har rentav gett ut böcker om sig själva och sina karriärer. 2019 kom from-rags-to-riches-biografin Anders Wiklöf – Murarens son (författad av Staffan Bruun, utifrån intervjuer) och för en dryg vecka sedan Björn Wahlroos memoarer Från barrikaderna till bankvärlden.


Det intressanta är emellertid inte det som förenar herrarna (rikedomen och den publika tillvändheten) utan hur olika de är på nästan alla andra sätt.

Björn Wahlroos är uppvuxen i ett övre-medelklass-hem, har utpräglat nyliberala värderingar, en snobbig-intellektuell framtoning och provocerar gärna.

Anders Wiklöf är uppvuxen i ett arbetarhem, talar ibland om sina socialdemokratiska värderingar och har en jovialisk, närmast folklig framtoning.

Medan Wahlroos gjort ett nummer av att han är skatteflykting och kosmopolit lika rörlig som kapitalet, har Wiklöf slagit sina bopålar så långt ner i det åländska urberget som det bara går. Att betala skatt framhåller han som en moralisk skyldighet i synnerhet för rika och utöver det talar han ofta om sin plikt att "ge något tillbaka" till lokalsamhället. Följaktligen är han en betydande mecenat och välgörare i öriket. Bland mycket annat blir ålänningarna med jämna mellanrum bjudna på konserter och erbjuds möjligheter att beskåda hans vid det här laget ganska imponerande konstsamling i hans hem Andersudde.


"Jag som kommer från ett arbetarhem har med egna ögon sett hur vårt nordiska välfärdssamhälle växt fram. Jag vet hur mycket rättvisare vårt samhälle är i dag än på 1950-talet. Jag tycker fortfarande att välståndet måste gälla alla medborgare, därför röstar jag alltid i val på politiker som försvarar samhällets svaga. Det gjorde mina föräldrar och det gjorde min bror som ledde våra lokala socialdemokrater", säger Anders Wiklöf i Murarens son.

Wahlroos, däremot, irriterar sig i memoarerna på hur "media och många universitetsmänniskor, tidvis understödda av socialt tillvända direktörsfruar" tenderar "att tillskriva vänsteraktivister en högre etik, eller åtminstone ett renare samvete än oss marknadsliberaler".

(Strax innan har han svingat släggan mot "den fullständiga bristen på respekt för fundamentala mänskliga rättigheter på den yttre vänsterkanten". Dessvärre är det mycket oklart vilka människorättshatande vänsterrörelser han syftar på. Några i dag helt marginaliserade våldsromantiker och diktaturkramare långt utanför parlamenten? Men de brukar inte få stor sympati i medierna och veterligen inte heller av, eh, "direktörsfruar". Eller åsyftas de Sovjettillvända kommunister Wahlroos själv tillhörde i sin ungdom? Men de åren känner han ju inte något behov att be om ursäkt för.)


Till skillnad från våra politiker, så väljer vi inte våra kapitalister. Men med tanke på att ålänningarna i år röstade fram Anders Wiklöf som "århundradets ålänning" ligger misstanken nära till hands att de inte skulle byta bort honom om de fick chansen. En helt annan fråga är sen hur representativa Wahlroos respektive Wiklöf är för de annars så timida mångmiljonärerna. En del idkar säkert välgörenhet i tysthet, men det kan nog tänkas att Wiklöf är den udda fågeln i flocken medan Wahlroos agerar språkrör för rätt många mer tillbakadragna rikemän.

Men det är förstås bara spekulationer. Och på det stora hela är det nog ett misstag att tillmäta frågan om personlig etik, moral, god vilja och ideologi alltför stor betydelse i diskussionen om samhället. Om vi är intresserade av strukturer – fördelningspolitik, skatter, finansiella regelverk, välfärd – är det dumt att uppehålla sig vid individer.

Inte beskattar vi ju miljonärer för att de har "låg etik" utan för att de har överflöd som kan tänkas komma till bättre nytta på annat håll. Och även om givmildhet är en fin och berömvärd egenskap hos vem som helst, är det knappast förnuftigt att planera framtidens samhälle på en grund murad av fromma förhoppningar om de superrikas generositet.

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning