Wahlroos: Finland håller på att avindustrialiseras

Jag var aldrig stalinist, kalla mig vänsterradikal eller kommunist. I dag är det svårt att förklara hur sextiotalet var. Hela min generation var vänster. Bild: Leif Weckström

Björn Wahlroos känner sig som en udda fågel i Finland där den som ifrågasätter vedertagna sanningar stämplas som märklig. Han är bekymrad över att landet har förlorat sin konkurrenskraft och åderlåts på unga och framgångsrika. I en unik intervju avslöjar finansmannen Wahlroos att han är bekant med kostymsåpan Mr Selfridge. Dessutom minns han sitt underbara hippieliv.

HBL träffar Björn Wahlroos samtidigt som "hans bank" Nordea har hamnat i blåsväder på grund av de läckta Panamadokumenten som visar att Nordeas Luxemburgkontor har hjälpt rika bankkunder att via den numera ökända Panamabyrån Mossack Fonseca placera tillgångar i skatteparadis.

Men trots stormen kring Nordea (som han i egenskap av styrelseordförande kommenterade i en annan artikel i torsdags) är Wahlroos på strålande humör och kommer från en träff med ungdomar som är arvtagare till finska familjeföretag.

Eller strålande och strålande, vad beträffar sin syn på Finland är han förbannad, för att inte säga uppgiven, men under samtalet med HBL är han sitt vanliga glada jag, uppspelt och frispråkig. Träffen med de unga familjeföretagarna har tänt en strimma av hopp.

– Jag lyckades bli lite positiv mot slutet av mötet vilket känns skönt eftersom jag numera är så negativt inställd till hur det står till här att det har börjat gräma mig ordentligt.

Wahlroos hör till dem som i åratal har risat det ekonomiska klimatet i Finland och klagovisan har på den senaste tiden tilltagit i styrka.

– Det här landet är nästan kört. Industrin har inte investerat över sina avskrivningar på sju år vilket betyder att Finland håller på att avindustrialiseras.

Enligt Wahlroos har Finland dels sig själv att skylla eftersom politikerna har låtit den offentliga sektorn växa sig på tok för stor och dyr, dels handlar det om otur i form av ofördelaktig demografi och fel spelmarker som skogsindustri, tung metallindustri, Nokia och handel med Ryssland.

Öppnar och stänger fabriker

På söndag åker Wahlroos, som också är styrelseordförande för skogskoncernen UPM, till Kina där han inviger en ny pappersfabrik. I Uruguay där UPM sedan 2009 har en gigantisk cellulosafabrik överväger man att bygga en till. I Finland har skogsbolaget visserligen gjort en hel del investeringar de senaste åren, men syftet med dem har varit att skapa en flexibilitet för att inom en överskådlig framtid kunna köra ner ännu fler finska pappersmaskiner.

Ett annat illavarslande tecken är de tätt duggande beskeden om toppolitiker som hoppar av.

– Jag oroar mig för hur oattraktiv politiken verkar ha blivit. Hade du för ett litet tag sedan frågat mig vilka politiker jag känner mest respekt för hade jag räknat upp Carl Haglund (SFP) , Jan Vapaavuori (Saml) och Matti Vanhanen (C). Vad har de gemensamt? Antingen har de lämnat eller håller på att lämna politiken.

Vanhanen har visserligen bara meddelat att han ställer upp i presidentvalet och lämnar gruppordförandeskapet i riksdagen, men det är ett sätt att dra sig ur dagspolitiken.

– Bland politikerna tycks det inte finnas någon som längre vill axla ett helhetsansvar. Allra tydligast syns det här inom Socialdemokraterna.

"Livet är lättare i Svenskfinland"

För att inte enbart förfalla till dystra domedagsprofetior byter vi samtalsämne och kommer in på en av Wahlroos hjärtefrågor, det finlandssvenska.

– Man måste vara lite försiktig med vad man säger för att inte stöta sig med språkmajoriteten, men faktum är att det mesta, på gott och ont, är lite lättare i Svenskfinland.

Wahlroos gläds åt att förhållandevis många finlandssvenskar studerar ekonomi och att nästan alla som går ut Hanken (där Wahlroos också är styrelseordförande) får jobb.

– Det svenska i Finland är inte enbart beroende av att vi har tillräckligt många behöriga lärare. Vi behöver också tillräckligt många framgångsrika personer. Därför är Hanken livsviktig för Svenskfinlands fortbestånd.

Utflyttning bekymrar

Men det finns också en dystrare sida med de goda arbetsutsikterna och språkkunskaperna. Skrämmande många unga finlandssvenskar startar sin karriär i London eller Stockholm och det är inte sagt att de flyttar tillbaka.

– Bland mina vänners barn och barnens vänner har verkligt många lämnat Finland. Jag hoppas innerligt att beslutsfattarna inser att de måste vända utvecklingen så vi inte får en situation där vi förlorar våra bästa förmågor i nästa generation.

Dags för renässans för privatskolorna

Också på andra punkter har Wahlroos åga om de kommande generationerna: Som före detta elev i Cygnaeus skola, som på hans tid hette Bangatans folkskola, har han med sorg tagit del av stadens planer att lägga ner skolan.

– Det är för jävligt. Jag tror att det är enormt viktigt att ta vara på traditioner när det gäller allt som har med utbildning att göra. Det är ingen slump att de bästa skolorna i England och USA har de äldsta husen. Även om man introducerar moderna element i undervisningen, skapar traditioner stabilitet och trygghet som är bra för eleverna.

Då grundskolan infördes på 1970-talet förblev de finlandssvenska skolorna i språköar, som Tammerfors, Uleåborg och Björneborg, privatskolor. Likaså såg Samlingspartiet i Helsingfors till att flera finska skolor fick dispens och fortsatte som privatskolor trots grundskolereformen.

Vad borde göras om staden stänger Cygnaeus?

– Det har ju samlats en del privata pengar, men det är små summor i förhållande till vad det här skulle handla om. Jag skulle garanterat vara med på ett hörn.

Många av Wahlroos svenska vänner har deltagit aktivt i att utveckla friskolor som konkurrerar om eleverna och lärarna.

– Det är klart att det måste finnas vissa elementära normer för vad eleverna ska lära sig i skolan. Men jag som delvis har levt i den anglosaxiska världen känner en stor entusiasm inför att man inte får likrikta utbildningen för mycket. Dessutom vore skolor i privat regi viktigt för att locka och motivera lärarna. Där har vår offentliga sektor varit dålig.

Wahlroos medger att hans resonemang är konfliktfyllt eftersom hans dröm skulle leda till att det bästa elevmaterialet får de bästa lärarna vilket skulle upplevas som orättvist.

– Det är förstås en fundamental fråga. Men det torde vara bevisat tillräckligt många gånger vid det här laget att ingen värld någonsin har blivit bra av socialism. För den som ännu tror att likriktning och socialism är bra, rekommenderar jag en studieresa till Kuba eller Venezuela.

Men många anser att den jämlika grundskolan är framgången bakom de goda finska Pisaresultaten jämfört med Sverige där friskolorna har fått det att gå åt skogen?

– Jag håller inte riktigt med. De svenska friskolorna har delvis uppstått på grund av att skolorna slutade hålla måttet. Tyvärr befarar jag att en väsentlig orsak till att Finland klarar sig bättre än Sverige hänger ihop med att Finland tillsvidare har haft ett väldigt homogent samhälle och elevmaterial.

Apropå skolor var Wahlroos själv skolavhoppare och slutade på ett tidigt stadium gymnasiet för att göra kommunistisk revolution. Efter ett tag insåg han att han ville bli student samtidigt som vännerna, så han tenterade gymnasiets kurser på bara fem månader och tog därefter studentexamen. Ansträngningen lyckades väl eftersom han blev student med laudaturbetyg.

Fadern Bror Wahlroos hade dubbelexamen och var både jurist och ekonom.

– Jag hade dålig fantasi så valet stod mellan juridik och ekonomi. På den tiden kom man in till Hanken enbart med goda studentbetyg, medan juridikstudierna förutsatte inträdesprov. Det orkade jag inte med så därför valde jag Hanken.

Inte stalinist, kommunist

Första året på Hanken ägnade han sig visserligen inte åt några studier, utan slog dank, gjorde revolution och förde oväsen, som han själv formulerar det.

Hur kom du kom till insikt om att du inte skulle vara stalinist för resten av ditt liv?

– Jag var aldrig stalinist, kalla mig vänsterradikal eller kommunist. I dag är det svårt att förklara hur sextiotalet var. Hela min generation var vänster. Det fanns några människor som gick i skola i Lärkan eller Grani som inte var vänster, men i stort sett alla andra var det. Den vind som startade från USA:s campusar och svepte över västvärlden 1968 var helt otrolig. Det var som ett enda stort party och en livsstil. Då jag inte festade, demonstrerade jag. Men efter ett år på Hanken blev jag vuxen som tjugoåring och konstaterade att hippielivet inte var någon höjdare.

Efter det här gick studierna med fart. Wahlroos blev ekonomiedoktor som 26-åring och fick kort därefter en professur vid högskolan.

Hur tycker du att det går för de finlandssvenska fonderna? Har de skött sina affärer som du skulle ha gjort?

– Det finlandssvenska fondkapitalet har klarat sig hyggligt. Men förstås kan man alltid diskutera detaljer. Amos Andersons arv finns kvar och har finansierat massor av finlandssvenska aktiviteter, och Svenska litteratursällskapet mår bra. Det finns väldigt mycket kapital som har skötts enormt mycket sämre.

Tumma inte på kvaliteten

Här kommer Wahlroos in på den knepiga dubbeluppgiften: det finns en latent konflikt i att både upprätthålla en hög kvalitet och samtidigt bevara det svenska språket.

– Vad är viktigare, att garantera det svenska eller se till kvaliteten? Svaret på den frågan är att kvaliteten alltid måste prioriteras och först därefter ska du göra ditt yttersta för att bevaka det svenska.

Utöver de finlandssvenska stiftelserna och deras satsningar gäller resonemanget i allra högsta grad högskolorna, till exempel Hanken.

– Det här är lite elakt sagt, men jag tror att det hade varit lyckligare om man tidigare hade burit lite mindre omsorg om att Stockmanns expediter talar svenska och i stället funderat mer på affärsmodellen. Det är inte särskilt krävande: det räcker att titta på hur det har gått för NK i Stockholm eller Magasin du Nord i Köpenhamn för att konstatera att den klassiska varuhusmodellen som vi lär oss via tv-serien Mr Selfridge är hotad, säger Wahlroos, väl medveten om den läckerbit han just serverar, det vill säga avslöjandet att han tittar på kostymsåpan om varuhusmagnaten från förra sekelskiftet.

Wahlroos lutar sig tillbaka i sin smäckra mahognystol på sitt pampiga kontor med vackra persiska sidenmattor och guldinramade oljemålningar från sent 1800-tal och fortsätter glatt att svara på frågor.

Hur tycker du att fonderna har skött sitt kultur- och samhällspolitiska uppdrag?

– De arbetar inom ramen för sina stadgar. Om jag ska vara riktigt ärlig känns det ibland som att de finlandssvenska fonderna hyser en nästan roande respekt för helt marginella företeelser. Man stöder små teatrar, egendomliga små kulturtidningar och andra marginella publikationer. Men det kostar ju inte så hemskt mycket.

Med tanke på hur många olika ändamål som får understöd säger Wahlroos att han har lite svårt att förstå dem som har en väldigt kritisk hållning och anser att fonderna ägnar sig åt fel saker.

En udda fågel

Det har inte undgått Wahlroos att han ibland retar gallfeber på människor eftersom han uttrycker sig färgstarkt. På frågan om hur han upplever att med jämna mellanrum hamna i hetluften på grund av sina rafflande uttalanden säger han:

– Det känns lite fånigt. Ur ett globalt eller anglosaxiskt perspektiv är jag snarare färglös än färgstark. Men kanske är jag något av en udda fågel i den här lilla skogen i Finland där det råder konsensusmentalitet och där man stämplas som märklig om man tycker annorlunda.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning