Wagnerpärlor i miniatyr

Världens näst största Wagnersällskap har firat 25-års jubileum i Helsingfors.

Finlands Wagnersällskaps 25-års-jubileumskonsert i Tempelplatsens kyrka 25.11. Jenni Lättilä, sopran, Risto-Matti Marin, piano. Wagner, Liszt.

När Finlands Wagnersällskap begår kvartseklet görs det med besked i dagarna tre och rentav så att festligheterna är förlagda till nya huvudstaden. Det i Åbo grundade sällskapet har i dag knappt 900 medlemmar spridda över hela vårt land samt i viss mån även utomlands och är, intressant nog, världens näst största Wagnersällskap – gissa var det största finns?

Och visst inleddes firandet festligt så det förslog med långvariga Wagneraktivisten Jenni Lättiläs och Risto-Matti Marins recital i Tempelplatsens kyrka i fredags. Wagner var självfallet ingen pianotonsättare – hans produktion för instrumentet ryms på en dubbel-CD – men det finns några verkliga pärlor, av vilka Marin hade valt att inleda med atmosfäriska miniatyren Ankunft bei den schwarzen Schwänen (1861).

Wagner hör däremot till världens mest pianoarrangerade tonsättare, inte minst för att hans två år äldre bäste vän och gynnare – sedermera svärfar – råkade heta Liszt. Av Listzs Wagnerarrangemang hörde vi nu den inte helt obekanta Tannhäuseruvertyren, medan Liszteleven Carl Tausigs pyrotekniska version av Valkyrieritten måtte höra till de mest infernaliskt krävande pianosatser som någonsin skrivits.

Pyrotekniska pianosatser är något Marin alltid gillat och även Busonis, om än på ett helt annat sätt krävande, arrangemang av Siegfrieds sorgmarsch satt fint i Marins händer. Tempelplatsakustiken är ökänt ogin gentemot solopiano, inte minst i de mer volymstarka passagerna, men Marin fick i gengäld de mest andlösa pianissimona – så inte minst i Liszts superstämningsfulla Am Grabe Richard Wagners – att klinga med en nog så förförisk fägring.

Utmärkt estetisk känsla

Vokalnumren var inte blott välvalda utan delvis även rätt självklara. Gör man Wagner med röst och piano vore det vansinne att inte framföra hans enda originalverk i genren, de utsökta Wesendonck-liederna, och här var borna Wagnersopranen Lättilä onekligen i sitt esse. Hon har en röst stor nog att fylla vilken konsertsal – eller Tempelplatskyrka – som helst, men imponerade även med sagolikt klangfulla lägre nyanser; något som detta verk är fullspäckat av.

Och även om det hade suttit bra med ett smakprov på Elsas musik (Lohengrin) blev Isoldes Liebestod, i Liszts arrangemang, den självklara cloun. Lättilä bemästrade suveränt de vokala höjdpunkterna och det blir intressant att se vilken roll hon tilldelas i den helfinländska Ringen om tre år. Brünnhilde, som redan är besatt, kommer hon förr eller senare att sjunga – och är säkert reserv nu – och det troliga är någon av nornorna och valkyriorna. En mer vågad gissning är Fricka: en mezzoroll, som nog kan axlas av en mörkstämd sopran.

Vad programmet anbelangar kunde man förstås ha önskat sig något av den unge pianotonsättaren Wagners hand, exempelvis fiss-mollfantasin från 1831, eller ett senare mindre mästerverk som Eine Sonate für das Album von Frau Mathilde Wesendonck, men bra så här. Allt som är ägnat att bredda bilden av Wagners tonsättarskap är välkommet, inte minst när det görs med en sådan här utmärkt känsla för den för handen liggande estetiken.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33