Vredesblandad faderslängtan

Recensenten saknar alltid Istanbul, och slukar varje rad också i den senaste av Orhan Pamuks romaner.

ROMAN

Orhan Pamuk

Den rödhåriga kvinnan

Övers. från turkiska Mats Andersson

Norstedts 2017

"En egendomlig, vredesblandad faderslängtan" är temat i Orhan Pamuks roman Den rödhåriga kvinnan. Den utkom bara två år efter den föregående, En underlig känsla – som nu lanseras på finska, Kummallinen mieleni – vilket är ovanligt raskt för Pamuk vars böcker tenderat att blir allt tjockare med åren.

Den rödhåriga kvinnan går på knappa trehundra sidor, och visar nobelisten Pamuk från hans bästa och sämsta sidor.

För mig som alltid längtar till Istanbul är den helt underbar, men jag förstår att man kan ha invändningar mot den. Slutet tyngs av stora sjok material som presenteras antingen summariskt eller docerande men inte precis skönlitterärt gestaltande.

Bild: Pressbild

Det handlar om sexualitet, skuld och de tomtköpande nyrika i den svällande metropolen Istanbul, och om västerländsk och österländsk mytologi kring fäder och söner. De viktigaste referenserna är Sofokles' Kung Oidipus, Ferdousis iranska hjälte-epos Shahname – där det är fadern kung Rostam som dödar sin son prins Sohrab – Freud förstås, och Karl August Wittvogels marxistiska klassiker Orientalisk despotism.

Ni ser den politiska metaforikens utsikt öppna sig mot ett samhälle där regimen inte fördrar sina söners och döttrars uppror utan hellre dräper dem?

Bra, Pamuk pekar inte med hela armen, men det här är en turkisk roman där också den intimaste känsla och den mest allmänmänskliga iakttagelse är tätt invävda i den partikulära geografins, geologins, historiens och politikens textur.

Brunnsgrävarens lärling

Boken börjar med att gymnasisten Cem från Istanbul får ett sommarjobb i byn Öngören, som lärling åt brunnsgrävaren mäster Mahmut. Året är 1986, militärstyre råder, Cems vänsteraktiva pappa har lämnat sin familj, mästers uppmuntran omväxlande med hans vrede blir allt viktigare för Cem som behöver en fadersgestalt. På dagarna gräver de, med ålderdomlig teknik; spade, spann, handvevad vinsch. På kvällarna sitter de på kafé och iakttar bland annat ett kringresande teatersällskap som uppför en pjäs där förtäckt marxistisk samhällskritik blandas med livfullt spelade scener ur folklore och mytologi.

16-åriga Cem får en kärleksnatt med den förtrollande rödhåriga skådespelerskan i ensemblen. Han vållar en arbetsolycka, och flyr hem till mamma i Istanbul i skuld och panik.

"Turkiets geologiska struktur"

Cem kommer in på ett bra universitet, överger ungdomens författardröm, blir geoteknisk ingenjör, gifter sig lyckligt men barnlöst, och upptäcker under en affärsresa till Teheran berättelsen om Rostam och Sohrab som blir ett slags psykologisk världsförklaring för honom. Tillsammans med sin hustru grundar han fastighetsfirman döpt efter den stackars prinsen och blir rik genom markaffärer.

Brunnen i Öngören och fadersfiguren mäster Mahmut på dess botten förblir en fixpunkt för hans minne och identitet. Han drömmer om att skriva en bok som skulle heta "Turkiets geologiska struktur" och "innefatta allt: från en beskrivning av Torosbergens toppar till hemligheterna i den leriga oh finsandiga jorden i Trakien, där vi grävt vår egen brunn, och från de tektoniska plattorna i söder till en översiktlig karta över landets gas- och oljefyndigheter." Samtidigt skulle boken vara ett encyklopediskt epos likt Shahname, "vars humanism ibland rörde mig och gjorde mig sorgsen och som fick mig att häpna och förbluffas."

Ett megalomaniskt projekt för geoteknikingenjören Cem och för författaren Pamuk, men som vanligt smälter mitt hjärta inför den senares lekfulla, skickliga prosa som petar också på manlighetens mjukast löjliga punkter när det behövs.

Berättelsens upplösning är turkisk skandalpressmelodram, som inte sällan följer de mytiska passions- och svartsjukehistoriernas dramaturgi. Min gravaste invändning är att berättelsens Iokaste – den rödhåriga fru Gülcihan, älskarinna år både far och son, mor till en yngling drabbad av olycka – kunde ha fått mera uppmärksamhet än bara en summarisk monolog i slutet.

Shahname utkom i fjol på finska som Kuninkaiden kirja, i översättning av professor Jaakko Hämeen-Anttila (Otava). På svenska kan man läsa Eric Hermelins översättning från 1931, eller ett urval översatt och återberättad på prosa av Anja Malmberg och Namdar Nasser, 2006.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00