Vredens år

Bild: Ksf Media

Också bland den välbärgade borgerligheten läses fuskmedier. Deras vrede syns inte på torg, men nog i den förda politiken.

Dokumentärfilm är ett klassiskt verktyg för samtidsdiagnostik, och det är genren för Elina Hirvonens långfilm Kiehumispiste (Kokpunkten) som öppnade årets Docpoint-filmfestival. Den bjuder på en första analys av den medborgerlig mobilisering som det ökade antalet asylsökanden framkallat.

Med scener från olika demonstrationer mot såväl asylpolitik och invandring som rasism och nazism avbildas Finland 2016 som vredens spektakel. Arga, rasande människor i Kemi, Torneå, Kajana, Rovaniemi, Forssa, Petäjävesi och olika delar av Helsingfors. Grupperna Suomi ensin (Finland först) och Rajat kiinni (Stäng gränserna) reser runt Finland och samlar en klen skara högljudda på varje ort. Drönarbilder som skannar folktomma landskap kantas med åsikternas kakofoni på ljudspår.

Det är mycket kraftiga scener. På den stora duken klingar varje enskild talares ord tydligt, och som åskådare är det omöjligt att avvärja den hatiska tonen. Verkligheten förhöjs med filmiska medel, och blicken skärps.

Vad är det som händer, frågar sig filmen och svarar: fattiga och lottlösa som kämpar mot varandra, och sällan ser det som förenar. Bilder från brödkön i Kvarnbäcken klipps in mellan demonstrationsscener. Regeringskritiska Joukkovoima-protestmarschen samt De bostadslösas natt i Helsingfors framstår som platser där oliktänkande finländare, nya och gamla, kan mötas och potential för samförstånd och gemensamma mål finns.

Filmen saknar berättarröst, men antyder en bekant väg framåt: ett socialpolitiskt perspektiv kan förena de olika grupperna och överbrygga den åsiktsmässiga polariseringen.

En invändning mot filmen är att utanförskap endast kan ses som en delförklaring till mobiliseringen mot asylsökanden. Exakt samma vrede som Finland först- och Stäng gränserna-demonstranter i Nordsjö eller Forssa förmedlar uttrycks nämligen även av boende i de rikaste kvarteren i Stockholm. Kiehumispiste fick mig att minnas Björn af Kleens och Anette Nantells uppmärksammade Dagens Nyheter-reportage "Vreden på Östermalm" (20.3.2016) om den tidigare moderata kulturministern Lena Adelssohn Liljeroth och maken Ulf Adelssohn.

I sitt vackra hem vid Strandvägen på Östermalm yttrar de sig mot statens asylpolitik, vädrar rädsla för muslimska män som hot mot kvinnors trygghet och misstror öppet de etablerade mediernas nyhetsrapportering om brott och invandring. Också bland den välbärgade borgerligheten läses fuskmedier. Deras vrede syns inte på torg, men nog i den förda politiken.

Kiehumispiste fokuserar emellertid inte på politiska processer utan på den åsiktsmässiga polariseringen. Filmens etiska budskap handlar om vikten av samtal, och den lanseras som ett verktyg: filmen kan beställas gratis för visning. Bastusamtal mellan Tapio Salminen och Oula Silvennoinen erbjuds som ett ideal: två män som har motsatta åsikter men ändå vill hålla i gång en dialog och respekterar varandra.

Men hur påverkas den förda politiken? Inte heller den här filmen ger svaret på den frågan.

Anu Koivunen Medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning