Vrålstånd och andra pojkpinsamheter

Den humoristiska jargongen till trots bjuder Ted Forsströms och Kaj Korkea-hos andra ungdomsbok Zoo 2 också på allvar mellan raderna. Bild: Niklas Sandstrom

Kaj Korkea-aho och Ted Forsström återvänder i Zoo 2 till högstadiet och den mejlskrivande Atlas. Och till Mumin, som denna gång verkligen får visa allt, med rättighetsinnehavarnas välsignelse.

Ungdomsbok

Kaj Korkea-Aho & Ted Forsström

Zoo 2: Hjärtattack

Ill. Pentti Otsamo

Förlaget M 2018.


Nu är han tillbaks, åttondeklassisten Atlas som flitigt e-postar bortflyttade bästisen Elliott. Uppföljaren tar vid där första delen slutade. Kaxiga Liam och Justus som åkte fast för sitt svinaktiga beteende i första boken är nu avstängda från skolan i tre veckor. Alltså är det lugnare än vanligt i skolan. Ändå känner sig nyblivna elevrepresentanten Atlas som klagomuren i Jerusalem. Alla har nåt att gnälla på. Och inte blir det bättre när Atlas vill förbättra skolmaten och ställs öga mot öga med läskiga köksföreståndar-Gunvor. Med undertiteln Hjärtattack aviseras Atlas tilltagande bekymmer på kärleksfronten. Plötsligt är han populär och ska hantera pirrig vänskap med Sara-Li, chatt-flörtande med skolans snygging Tessie och en betuttad beige och blyg sjua som tiger, trånar och rodnar i hans närvaro.

Tonårskroppens pinsamheter


Det är dråpligt så det förslår. Och den stilen behärskar Ted Forsström och Kaj Korkea-aho i sömnen. Rappt formulerar Atlas sina dagliga vedermödor för Elliot på ett sätt som får läsaren att klucka av skratt. Det är grabbjargong som gäller, även om raden av uppdukade pinsamheter känns igen från flickbokens klassiska mönster. Atlas kvider över den mundiarré som drabbar honom när det blir alltför tyst, för att inte tala om tonårskroppens pinsamheter som i hans fall oftast är ett okontrollerbart "vrålstånd" med världens sämsta tajming.


Bokens form är intressant. Dels genom att den, med några få undantag, består av Atlas e-post till Elliot, aldrig kompisens svar. På så sätt skapas en förtrolig dagbokskänsla (också bekant från flickboken) med mycket mellan raderna. Som Atlas påpekar "man får nästan intrycket att vi saknar varandra". Att pojkar skriver till varandra i dag är ingen självklarhet, vilket i det här fallet förklaras av att Elliots uppkoppling är usel och inte tillåter videochatt. Men pojkarnas vänskap kretsar också kring skapande i from av passionerat ritande och skrivande. Tillsammans gör de det humoristiska fanzinet Zoo. Boken är därför full av Atlas bildkommentarer – elegant utförda av illustratör Pentti Otsamo – och en lika viktig del av bokens ryggrad som den skrivna texten.

Mumin visar allt


Extra kul blir det när författarduon, som i början av sin komikerkarriär fick order av Mumins intressebevakare att ta ner sina satirfilmer "Mumin visar allt" från nätet, nu med Förlagets välsignelse och Otsamos vassa penna kan visa mumintroll med snopp och i bild göra en elegant hommage till Tove Janssons stormiga hav. För vad vore en litterär ikon ifall den inte genererade parodier? Boken igenom pågår ett hejvilt lekande i text och bild, rentav så att Atlas tar till en "tragikomisk font" för att beskriva hans och kompisen Miniturkens sorglustiga toalettbekymmer på skolan.

Den humoristiska jargongen till trots bjuder Zoo 2 också på allvar mellan raderna. Atlas gryende förälskelse i Sara-Li uttrycks i ett rörande diagram över hennes underbara doft och visst kan han också prata allvar med Elliot, även om det då går under rubriken THE DEEP SHIT. Atlas börjar nämligen sakteligen begripa att tjejer inte är från mars, i alla fall inte Sara-Li: "hon är som en skitbra vän. Men sen ändå lite annorlunda, eftersom hon är tjej och så vidare. Hon är liksom en typ i stil med dig [Elliot], men en som jag också skulle vilja vara otroligt naken tillsammans med. Och jag tror att det är DET som är GREJEN med tjejer". Drama blir det ändå när Atlas inte kan hantera det plötsliga intresset från skolans tjejer. Att flirta med Tessie gör honom livrädd som om "jag spelade på en level jag inte har skills för".

Lovvärd mångfald


Förutom att Atlas syn på flickor (och deras bröst) nyanseras under bokens gång, ges också ett överraskande fint porträtt av sidekicken Miniturken. Han som från att ha varit ensidigt nördig, ängslig och naiv (smeknamnet härstammar från att han en gång felstavat ordet truck) blommar ut och visar oanade nya sidor. Detta mycket tack vare vänskapen med icke-binära utbyteseleven Dharampreet, vars porträtt också nyanseras. Även om slutet är något krystat, med talangtävling på skolan och mobbare som gör helomvändning och kommer ut ur skåpet, gör författarna ett lovvärt jobb med att mjuka upp stela könsstereotypier och hylla mångfald. Riktigt intressant blir det när Atlas reflekterar över den jargong han odlar med Elliot och huruvida den är okej eller inte.

Högstadielivet är knappast någon favorittid i livet, kantad av osäkerhet, grupptryck och socialt spel. Zoo 2 fångar den känslan. Skildringen av tonårspojkar breddas då de framställs som kreativa, känsliga och, framför allt, läs- och skrivkunniga. Atlas konstaterar att det är "världens minsta överraskning" att lärarnas läskampanj (introducerad i förra boken) inte gått så bra. Däremot kommer den här boken garanterat hitta läsare utan vidare kampanjer.

Maria Lassén-Seger

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning