von Kraemers relativism är skadligare än postmodernismens

Teorin om ett dumt och vilselett folk som röstar "fel" slår slint, eftersom de i själva verket förverkligar demokratins grundprincip om folkstyrelse, skriver Mikael Pihlström. Bild: Mostphotos/Maksim Rybak

Demokrati är inte bara folkstyre, utan också respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, lagar och institutioner, skriver Mikael Pihlström i ett svar till Nicolas von Kraemer.

Nicolas von Kraemer analyserar liberalismens, postmodernismens och teknokratiska eliters roll i "demokratins kris" (HBL 11.11). Att en ofta osynlig teknokrati kombinerad med en ofta osynlig ideologi (liberalismen) utgör ett hot mot demokratin är väl sant, men att postmoderna samhällsteorier skulle vara delaktiga köper jag inte. Att populismer kan ses som en av demokratins periodiska förnyande mekanismer är en bra insikt, som dock inte är ny. Postmarxisten Ernesto Laclau har skrivit ingående om detta och nu senast liberalen Pär Stenbäck.

Bra insikter är också att vi bör förstå högerpopulisters perceptioner och att vi öppet och ärligt diskuterar även obekväma problem. Men vi kan inte låta populisterna bestämma agendan och acceptera en passiv rapportörroll närhelst de vill diskutera sina negativa indikatorer: brottsstatistik, kostnader för flyktingar. Det är en svår balansgång.

Torbjörn Kevin (18.11) berömmer kärnbudskapet i von Kraemers analys och fortsätter med en varning för "beskyddande politisk korrekthet" vid universitet i USA, Storbritannien och Sverige. Hur mycket av dessa fenomen är fakta och kylig analys, hur mycket perception? Dylik information från de ovannämnda anglosaxiska länderna når ju ofta oss via en affekterad högerpress eller till exempel mansrörelsens psykologiprofessor Jordan Petersons massföreläsningar på nätet.

Enligt von Kraemer stämplar en teknokratisk elit folket som dumma och vilseledda för att de röstar "fel", när de i själva verket förverkligar demokratins grundprincip om folkstyrelse. Men när 53 procent av väljarna i USA röstade mot Trump och 48 procent av britterna röstade mot brexit och båda sidorna hade sin andel av eliten och mediebolagen på sin sida är rubriceringen "eliten mot folket" diskutabel.

Om politiken handlar om principer och moraliska konflikter (värderingar) som von Kraemer helt rätt skriver finns det inte något objektivt sett rätt eller fel val. Men demokrati är ju inte bara folkstyre. Lika fundamental är respekten för grundläggande mänskliga rättigheter, lagar och institutioner.

Från den synvinkeln råder ingen moralisk ekvivalens mellan Trumps och motlägrets agenda. Trump skadar demokratin på alla sätt han bara kan hitta på. Att han inte fått så mycket till stånd kan amerikanerna närmast tacka det självständiga domstolsväsendet för. Borde de "teknokrater" som tidigt förutsåg detta hot mot demokratin verkligen ha hållit tyst? Theresa May jobbar hårt för att förverkliga ett brexit hon själv var emot. Demokratin fungerar. För ett år sedan ansåg 25 procent av brexitanhängarna att de blivit vilseledda. Vad skulle siffran vara i dag eller om ett år? Var det i hurdant verkligen fel av experterna att belysa de grovt manipulerande argument som exit-sidan använde?

"Den postkoloniala andra får gärna bidra med sin egen sanning medan en Trumpanhängare inte får det" skriver von Kraemer. Det stämmer inte. Ända sedan Thomas Francks What's the matter with Kansas (2004) har amerikanska journalister och sociologer ansträngt sig att ge en röst åt rurala konservativa väljare. Till exempel många av New York Times kolumnister, inkluderande de konservativa Ross Douthat och Brett Stephens analyserar trumpismen på ett sakligt, mångsidigt och framåtblickande sätt. Den "postkoloniala andra" representerar miljarder människors utsatta för massiv orättvisa, död och förtryck på fyra kontinenter för inte så länge sedan. Den jämförelsen haltar.

Problemet med von Kraemers analys är att han i så hög grad betonar det känslomässiga och värderingarnas primat i röstandet att det spelar allt mindre roll hurdana krav vi ställer på faktaunderlaget. Visserligen skriver han att "god politik bygger på tankeverksamhet" och "politiker måste lägga fram korrekta fakta", men det är lite för sent när han redan fastslagit att tolkningen är viktigast. Ibland blir det absurt: "Det går att föra en hårresande destruktiv politik baserad på korrekta fakta… det tenderar att vara så."

Det mest extrema fallet av hårresande politik är väl folkmord. Det går att försvara folkmord med principer, myter, känslor, historien, religion, stereotyper och lögner – vad som helst, förutom korrekta fakta och en universell moral. Här förfaller von Kraemer själv till en relativism som är skadligare än de postmoderna berättelsernas relativism som han kritiserar hårt.

Sedan anknyter von Kraemer till en populär teori: vänstern/centern har gett up sitt engagemang för ekonomisk jämlikhet, för arbetar- och medelklassens intressen. I stället sysslar de med identitetspolitik, överdriven politisk korrekthet och understöder därmed minoriteters, feministers och postkoloniala aktörers relativiserande berättelser. Detta leder till ekonomiskt och/eller kulturellt missnöje vilket driver folk till högerpopulistiska rörelser. Trumps seger ses som det senaste beviset på detta. Men Demokraternas (och Republikanernas) blindhet för globaliseringens negativa effekter inom det egna landet kan bero på andra faktorer. För det första är båda partierna i USA helt beroende av enorma valbidrag från eliter som inte diggar distributionspolitik. För det andra är problemet med stagnerande industriregioner genuint svårlöst, då automatiseringen är en minst lika viktig faktor som globaliseringen i minskningen av välbetalda jobb. För det tredje borde en uttunnad arbetsklass inse betydelsen av koalitioner och organiserad intressebevakning.

Nu för ju västvärldens vänster/center-partier i regel en konkret och sansad minoritets- och kvinnopolitik men eftersom perceptioner gäller kunde de kanske få tillbaka en del av väljarna om identitetsdebatten tonades ner. Hur skulle man kunna åstadkomma detta utan att kränka kvinnors och olika minoriteters rättigheter?

von Kraemer har skrivit många artiklar på sistone, oftast kritiska till feminismen, men har såvitt jag sett inte noterat framsteg i till exempel sexuella minoriteters rättigheter. En demokrat kan glädjas över framgångar som gör samhället tolerantare och samtidigt beklaga att den ekonomiska ojämlikheten ökar. Det är ju inget nollsummespel, kanske i högerpopulisternas perceptioner, men inte i verkligheten.

Mikael Pihlström

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39