VM-hajpen utnyttjades inte – förbundet glömde och gömde damlejonen

Det finländska guldjublet byttes ut till silvertårar i VM i Esbo i fjol. I helgen spelar damlejonen EHT-hockey långt från strålkastarljuset. Bild: Mikko Stig / Lehtikuva

"Att spela säsongens sista hemmamatch en augustieftermiddag i Kervo innan säsongen egentligen ens börjat är inte att utnyttja och bygga på det uppsving damhockeyn fick under de fantastiska VM-veckorna i april."

Ishockeylandslagets stjärnmålvakt Noora Räty fick en del uppmärksamhet då hon på torsdagen berättade om de minst sagt spartanska förhållandena som damlejonen möttes av under EHT-turneringen i svenska Eksjö och Tranås.

Räty skrev på Twitter om den karga damhockeyvardagen där ishallen främst påminner om en förvuxen plåtburk, där omklädningsrummen finns i en annan byggnad som spelarna måste gå 50 meter utomhus för att nå och om faktumet att hela landslaget inte får plats i samma omklädningsrum utan att laget har två rum till sitt förfogande.

Rätys kritik riktades mot de svenska arrangörerna men den kunde lika gärna ha varit riktad mot det egna förbundet.

Då Finland stod värd för sin EHT-turneringen i augusti spelades sex av åtta matcher i ishallen i Vierumäki som rätt mycket påminner om hallen i Eksjö.

Att placera damernas turneringar i byar med några tusen invånare är inte att visa uppskattning för lagen.

Att spela i hallar som inte uppfyller några som helst kvalitetskrav är ett hån mot både damhockeyn och spelarna.

Det finns ingen som helst ursäkt för eller orsak att behandla damerna som andraklassens landslag.

För tio månader sedan skapade det finländska damlandslaget en inte helt liten hajp då laget spelade VM på hemmaplan och bjöd på en fantastisk underhållning i Metroarenan i Esbo.

VM fick ett minst sagt dramatiskt slut då Petra Nieminen sköt segermålet i finalens förlängning och Finland såg ut att vinna sitt första guld på damsidan. Att målet dömdes bort efter en lång videogranskning och damlejonen till slut förlorade finalen efter straffar rörde upp känslorna både på läktaren och framför tv-apparaterna.

Känslan av orättvisa och fel skapade en stark vi-anda och intresset för VM och damlejonen hölls vid liv långt efter turneringsslutet.

För första gången sågs damlejonen som en angelägenhet för hela Hockeyfinland och för första gången stod en hel nation bakom damlandslaget på samma sätt som man alltid gör då herrarna spelar VM.

Då herrlandslaget en månad senare vann ett sensationellt VM-guld var hockeyvåren fullbordad.

I samband med herrarnas bragd i Bratislava var det som om att man på ishockeyförbundet glömde bort att man också hade ett damlandslag som stått för en sensationell framgång och skapat något stort.

I den stora Mörkö-hysterin glömdes Jenni Hiirikoskis, Noora Rätys, Petra Nieminen och de övriga stjärnornas hjältedåd bort helt.

Då den nya säsongen körde i gång var det i skymundan och i tysthet som damlejonen spelade sina enda hemmamatcherna för säsongen i augusti – långt innan den egentliga säsongen kört i gång.

Två matcher i Vierumäki, en i S:t Michel och en i Kervo är inte tillräckligt för att hålla VM-hajpen vid liv.

Att spela säsongens sista hemmamatch en augustieftermiddag i Kervo innan säsongen egentligen ens börjat är inte att utnyttja och bygga på det uppsving damhockeyn fick under de fantastiska VM-veckorna i april.

Det är klart att det är svårt att förflytta intresset från landslaget till damligan då de största landslagsstjärnorna spelar utomlands och damligan spelas i små ishallar på obekväma tider undangömda från den stora publiken.

Just därför skulle det ha varit viktigt att ishockeyförbundet satsat på att lyfta fram landslaget då laget är samlat och spelar.

Men då det är landslagspaus är det herrarna som står i centrum. Damlandslaget göms och glöms ofta bort helt.

"Välkommen till lejonens öppna träningar. Spelarna är tillgängliga för intervjuer i mixed zone efter träningspasset" står det i inbjudningarna förbundet skickar ut inför varje EHT-turnering. För herrar alltså.

Den sortens möjlighet erbjuds inte då det gäller damlejonen.

Det är inte så man ökar intresset och synligheten för damlandslaget.

Att förbundet dessutom inte ens berättar om damlejonens matcher i sina kanaler på sociala medier visar man att man inte värderar damerna speciellt högt.

Då dam- och herrlaget inledde sina EHT-turneringar den här veckan var det bara herrlaget som fick synlighet på förbundets sociala medier.

Hur det går ihop med förbundets strategiska plan för åren 2018–2022 där utvecklingen av dam- och flickhockeyn är en av fem strategiska punkter förbundet satsar på är svårt att förstå.

Samtidigt som de europeiska nationella förbunden gömmer undan sina turneringar på obskyra småorter där den breda publiken inte bjuds en chans att se sina hjältar och damspelarna inte ges en chans att skina inför storpublik spelar herrlandslagen i huvudstädernas stora arenor och starka strålkastarljus.

Varför kombinerar man inte dam- och herrturneringarna och ger damhockeyn ett gratis lyft?

Samtidigt som damlandslagen spelar i Eksjö och Tranås möts herrlandslagen i Stockholm. Det är två helt olika världar. Tänk om man i stället hade placerat båda turneringarna i Stockholm och bjudit publiken på dubbelglädje?

Tänk om man ens gett damlandslagen förutsättningar att nå en större publik.

I damhockeyns stormakter USA och Kanada är läget annorlunda. Det är ingen slump att de europeiska lagen är flera klasser sämre än de nordamerikanska lagen. Då Kanada och USA möts i "The Rivalry series" är det inför storpublik i bland annat NHL-arenorna i Vancouver och Anaheim och kamperna direktsänds på NHL Network.

I samband med landslagsmatcherna arrangeras hockeykliniker och träningar för flickjuniorer och på läktarna sitter cirka 10 000 åskådare och hejar fram sina idoler.

Det är på det sättet man skapar och upprätthåller ett intresse och en hajp.

Att spela matcher i gamla lador inför 100 personer gynnar inte utvecklingen.

Då man placerar damlandslagens matcher i orter som Vierumäki och Tranås och utan tv-sändningar garanterar man att damhockeyn också i fortsättningen får finna sig i att vara en parentes för den stora allmänheten.

Ishockeyförbundet hade en ypperlig chans att ge damlejonen och damhockeyn ett lyft efter framgångarna i OS och i hemma-VM.

I stället får damerna fortsätta sin ensamma jakt på framgång i omoderna ishallar på småorter långt från strålkastarnas ljus och utan publik.

Filip Saxén Sportchef

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning