Vittnesmål från vägen till Europa

BÖRDA. Robert Kock bär upp sina medpassagerare – en effektfull bild för en grym överlevnadskamp.Bild: Tani Simberg

Flyktingarnas upplevelser blir konkreta, men analysen av den finländska främlingsfientligheten är tunn i Viirus nya föreställning Lampedusa – Dreams of EUtopia.

Lampedusa – Dreams of EUtopia

Regi: Tanya Weinstein. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Kostym, hår, rekvisita: Tyra Therman. Scenografi: Nicke von Weissenberg, Mari Agge, Tanya Weinstein. Ljus: Mari Agge. Musik: Arbetsgruppen.

På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Eeva Soivio, Nicke von Weissenberg.

Premiär på Viirus 1.4.

En politiker med manisk blick och en väckelseledares manér predikar sin vision för flyktingpolitiken på Viirus scen: Finland ska egentligen inte behöva ta emot en enda flykting. Finland borde ha rätt att välja och framför allt välja bort oönskade individer.

Precis innan har en flykting berättat om den invecklade vägen till Finland via Ryssland, om mutorna som ska betalas ut här och var för att man ens ska ha en chans. Om stressen, desperationen och den slutliga euforin när han väl nått sin destination.

Teater Viirus tar sig an flyktingfrågan genom olika berättelser och vittnesmål. Arbetsgruppen har intervjuat flyktingar men även personer som migrerat till Finland för flera decennier sedan. En politiker och en tjänsteman kommer också till tals på scenen.

Ambitionen är att visa på frågans komplexitet, men resultatet blir ställvis ytligt. Särskilt när föreställningen ger sig i kast med att förklara den finländska politiska motviljan mot att hjälpa nödställda saknar jag analys. Att bara slänga in sannfinländsk retorik på scenen är att göra det alltför lätt för sig, även om Eeva Soivio i platinablond peruk gör en toppen politikerkarikatyr. Det blir tunt eftersom man bortser från andra pusselbitar, till exempel att rasismen faktiskt får sin näring av en ännu större del av det finländska partifältet.

Styrkan är sättet på vilket vissa av texterna gör flyktingarnas utsatta tillvaro konkret, handfast, både fysiskt och psykiskt. Att försöka få några sardiner och lite vatten att räcka till som näring i flera dagar, att försöka balansera tyngden i båten för annars ... Ja, annars välter den mitt ute på det öppna havet. Eller den intrikata processen som krävs för att ta sig in i Finland genom Ryssland – Viktor Idmans skildring antar Kafka-aktiga dimensioner i sin absurditet och röjer det korrumperade system som genomsyrar Europa. Glöm demokrati, det är pengar som räknas.

Rörande är Maria Ahlroths monolog om en man som klänger sig fast vid sublima naturupplevelser när människorna möter honom med kyla.

Att texterna saknar sensationslystnad är behållningen – det är vanliga människors iakttagelser och känslor i högst ovanliga, ohyggliga, situationer.

Besvärlig krock

Monologerna bygger i sin helhet på intervjusvar på engelska, svenska och finska. I programbladet skriver arbetsgruppen att intervjuerna visserligen förkortats, men att man inte lagt till material eller rättat språkfel.

Delvis följer man samma principer som det journalistiska reportaget, men på scenen uppkommer ytterligare ett tolkningsmoment när skådespelarna ska representera intervjupersonerna. Här uppstår en besvärlig krock mellan fiktionen och det dokumentära för hur mycket "roll" är det egentligen berättigat att göra av en verklig, vanlig människa som dessutom är underrepresenterad i offentligheten? Och varför inte följa journalistisk praxis och rätta språkfel, göra vittnesmålet begripligare, om man ändå tar sig friheten att spela personen och tolka hennes personlighet på scenen? Också om skådespelarna gör ett stabilt arbete blir det ibland onödigt mycket gestaltning på ställen där texten hade klarat av att stå på egna ben framför publiken.

Trots att ämnet är tungt är Lampedusa – Dreams of EUtopia ändå ingen tung föreställning. Regissören Tanya Weinsteins får in en tilltalande lätthet genom musik och rörelse. Det blir punk- och poplåtar som ensemblen framför med smittande energi och danssekvenser som ställvis förmedlar tematiken smidigt och effektfullt. När de övriga skådespelarna klänger sig fast vid Robert Kocks resliga gestalt, och han ruskar av dem en efter en, uppstår en bild av en grym överlevnadskamp, men också av människor som reduceras till en anonym börda.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00