Vit självgodhet och kolonial attityd bevaras i identitetspolitiken

Kopplingen mellan mordet på George Floyd och de pågående kravallerna är som den mellan mordet på Franz Ferdinand och världskrigets utbrott. Omedelbar, men irrelevant.

Joel Backström skrev (HBL Debatt 28.8) ett mycket uttömmande svar om identitetspolitikens sviktande logik, men eftersom Björn Vikström (HBL Debatt 2.9) upprepar den för n:te gången tar jag här fasta på några punkter.

Först av allt har situationen i USA främst med landets allmänt gungande sammansättning och statsförfall att göra, inte med polisvåld eller simpel rasism (som är närmast symtom). Kopplingen mellan mordet på George Floyd och de pågående kravallerna är som den mellan mordet på Franz Ferdinand och världskrigets utbrott. Omedelbar, men irrelevant. Dynamiken mellan fattigdom, kultur, historia, orättvisa och rasism i USA är betydligt mera komplicerad än vad Black Lives Matter försöker ge sken av. En diskussion vi kan ta om detta ses som nödvändigt.

Vikström svajar i sin argumentation mellan universalism och icke-universalism. Från att understryka allas lika värde oberoende identitet till att vi aldrig kan förstå hur andra har det och att terapeutisk gruppidentitet behövs (inkluderar detta en vit identitetspolitik?). Samtidigt påstår han att jag förespråkar en ärkeliberal individualism och därmed en avpolitisering. Tvärtom är identitetspolitiken just en avpolitisering, nämligen en förskjutning från ekonomisk-politisk analys till ett vurmande för ras och kön, vilket skapar totalt oanvändbara kategorier som "vita män" och "kvinnor och minoriteter". Om något gör oss blinda för maktkonstellationer är det (den av maktintressen påhejade) identitarianismen.

Backström pekade redan på identitetspolitikens paradox, det vill säga man anmärker att någon behandlats orättvist på grund av sin gruppidentitet för att sedan ordinera mera gruppidentitet som botemedel. Rättvisa är något annat. Då någon grupp faller utanför rättsstatens rättsordning eller relegeras till samhällets botten har vi möjlighet att ändra på detta, inte genom att reproducera förtryckarnas logik, det vill säga "ni är lägrestående/har rättigheter för att ni är x", utan genom att hänvisa till en rättvisa där x (till exempel hudfärg) inte har något med människovärdet att göra. Detta kallas demokratisk samverkan och har inget med identitet att göra. Varför skulle man inte kunna hjälpa andra utan att tvingas böja knä inför rasteorin?

Detta var poängen med min ursprungliga I dag-kolumn som Vikström valt att missförstå. Titeln var en referens till Kipling och hur han lever vidare i "antirasismen" och olika postideologier. Därför att dessa alltid utgår från en särpositionering av "vithet" och omvandlar rättvisefrågor till frågor om identitet och synd. Det är därmed i identitetspolitiken som den vita självgodheten och den koloniala attityden bevaras och idén om universell likvärdighet dukar under.

Nicolas von Kraemer, I dag-kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning