Vit dominans

Bild: Cata Portin

Vi har småningom lärt oss hur mycket vi förlorar i trovärdighet med en all-male panel, nästa insikt blir hur pinsamt det är med en all-white panel, skriver kulturarbetaren Solveig Arle.

1/27.

Det är fördelningen mellan icke-vita och vita gästföreläsare jag lyssnat till på Helsingfors universitet det senaste halvåret.

Att anteckna andelen icke-vita uppträdande och deltagare på seminarier, konferenser och kurser är en vana jag inspirerats till av den svenska författaren Astrid Trotzig, själv adopterad från Korea. Ett par exempel till från universitetet i år är dels en doktorsdisputation i nordiska språk, 1/88 i salen respektive 0/3 på podiet, dels ett internationellt lingvistseminarium, 2/11 för föreläsarna och 2/26 för hela seminariet.

Siffrorna jag antecknar är en metod att synliggöra den strukturella rasismen omkring mig, samtidigt som handlingen i sig är problematisk. Att dela upp folk i vita och icke-vita, räkna dem och anteckna fördelningen – jag inser hur knäppt det kan låta. Men siffrorna i marginalen av mina anteckningar är ett sätt för mig att vara medveten om vem som ges plats i olika sammanhang. Vem som talar och vem som lyssnar.

Vi som ordnar seminarier och andra evenemang borde självkritiskt granska redan vår första lista över förslag till medverkande. Vi har småningom lärt oss hur mycket vi förlorar i trovärdighet med en all-male panel, nästa insikt blir hur pinsamt det är med en all-white panel.

Om vår första namnlista utgör en räcka av vithet måste vi helt enkelt tvinga oss att tänka längre än så. Inse att det inte är så enkelt att de medverkande vi först föreslår är de mest kompetenta i sammanhanget. Vår lista är snarare ett eko av alla liknande evenemang vi genom åren deltagit i. Vår syn på vad som är relevant och vem som är kompetent är formad av en livslång anpassningsprocess. Det är inte helt enkelt att göra uppror mot något som genom åren har format vem vi är och hur vi tänker.

Det är inte enkelt, men det är värt besväret. Början är svårast. Genom att bereda plats för fler perspektiv och olika erfarenheter får vi både ny kunskap och hjälp med att rucka på de osynliga strukturer som ligger till grund för vårt sätt att se på världen – en liten del av det senare är att vi nästa gång har en annan utgångspunkt för vem som ska få komma till tals i ett liknande sammanhang.

Just Astrid Trotzig har skrivit om känslan av att vara inbjuden som "mångkulturellt alibi", inte främst för sitt författarskap utan för sitt icke-svenska utseende. Det här är självklart inte målet med mina siffror i marginalen, ett kvottänkande för kvotens skull. Men siffrorna kan hjälpa oss att synliggöra problemet, och förhoppningsvis visar de en dag en uppnådd förändring.

Rasism är ett eldfängt ord, även om man lägger till en förled som strukturell. Jag anklagar ingen som har del i planeringen på universitetet för att vara rasist. Man behöver inte ha rasistiska åsikter för att medverka i strukturell rasism. Det är en medverkan redan att underlåta att göra den extra ansträngning det innebär att ta ett steg i sidled och iaktta världen och den egna verksamheten ur ett nytt perspektiv.

Solveig Arle

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33