Visuellt slående dystopi

Osynlig. Människor märker knappt Simon James (Jesse Eisenberg).Bild: NONSTOP ENTERTAINMENT AB

Richard Ayoades Dostojevskij-filmatisering The Double är originell, visuellt slående och välspelad.

Yle Teema 21.10

Vad skulle du göra om du plötsligt mötte din dubbelgångare, men ingen annan verkade reagera på det? Svimma kanske? Det gör Simon James (Jesse Eisenberg), en timid kontorsråtta som är så intetsägande att hans kollegor knappt känner igenom honom trots att han jobbat på samma ställe i sju år. Han trånar efter Hannah (Mia Wasikowska) som jobbar några våningar under honom och även bor i huset mittemot. Simon vågar knappt prata med henne och ägnar sig i stället åt att spionera på henne med kikare och fiska upp hennes sönderrivna teckningar ur soprummet.

Men så dyker James Simon (Eisenberg igen) upp på jobbet. Han är allt som James inte är; självsäger, pratsam, omtyckt. Han ställer sig snabbt in hos chefen och kollegorna, allt medan han får Simon att göra det mesta av jobbet. Snart har han även fångat Hannahs intresse.

Richard Ayoades The Double är löst baserad på Fjodor Dostojevskijs kortroman Dubbelgångaren. Det är en minimalistisk, klaustrofobisk värld Ayoade bygger upp. Svepande går tankarna till Being John Malkovich (kontoret på våning 7 1/2) men där Charlie Kaufmans vision lutade mot det komiskt absurda känns detta mer dystopiskt Kafkabetonat. The Double är full av smala korridorer och mardrömslik byråkrati. Här finns också humor, men den mer lågmälda sorten.

Redan med regidebuten Submarine (2010) visade Ayoade (annars mer känd som komiker) att han hade ett alldeles fenomenalt öga för detaljer och även denna film är ambitiös och originell. Vem annan skulle få för sig att presentera en visuellt slående brunbeigegrå dystopi till tonerna av japansk 60-talspop samt Danny/Ilkka Lipsanen som sjunger East Virginia?

Simon balanserar mellan sympatisk introvert och obehaglig stalker medan James är manipulativt inställsam och narcissistisk. Bägge roller är perfekta för en skådespelare som Eisenberg, som alltid är lite irriterande - vilken roll han än spelar. Även Wasikowska imponerar som en alienerad själ i en värld där det inte finns plats för känslighet.

Är James en verklig dubbelgångare eller en sida av Simon? Är deras kamp en yttre eller inre sådan? Ayoade lämnar slutet öppet för tolkningar och det känns inte mer än rätt med tanke på materialet. Ändå är det något som saknas, en viss nerv eller känsla. Kanske har det med Ayoades fokus att göra. Det hade onekligen varit intressant att få en djupare inblick i det till synes totalitära samhälle Simon lever i. Orwell-vibbarna finns där men mer som atmosfär än som politisk språngbräda.

Martina Moliis-Mellberg Reporter