Visuell dröm med blinda fläckar

Alla hundar skickas i väg från staden till en stor soptipp.Bild: Photos courtesy of Fox Searchlight Pictures. © 2018 Twentieth Century Fox Film Corporation

Med fokus på hundarna hittar Isle of Dogs en sorgsen klang som resonerar. Om Wes Anderson bara hade hållit sig till hundarna i sitt problematiska Japanporträtt.

ANIMATION/DRAMA/KOMEDI

Isle of Dogs

Regi: Wes Anderson. Manus: Wes Anderson. Foto: Tristan Oliver. I rollerna: Bryan Cranston, Edward Norton, Koyu Rankin, Kunichi Nomura, Greta Gerwig, Bob Balaban, Bill Murray, Jeff Goldblum, Frances McDormand, Scarlett Johansson, Tilda Swinton.

Att Isle of Dogs är en Wes Anderson-film råder det ingen tvekan om. Alla de typiska byggstenarna finns här: berättare, kapitelindelning, manisk detaljrikedom, intertextualitet och dysfunktionella familjekonstellationer. Här återvänder Anderson äntligen till stop motion-animationen, samma teknik som i hans tidigare djurfabel, Fantastic Mr. Fox.

Dystopiskt Japan

Isle of Dogs utspelar sig i ett dystopisk och diktatoriskt Japan, tjugo år i framtiden. I Megasaki City har stadens hundar drabbats av hundinfluensa och den korrupta borgmästaren Kobayashi (Kunichi Nomura) beordrar att samtliga hundar ska tvångsdeporteras till Skräpön, en avstjälpningsplats utanför staden. För att föregå med gott exempel börjar han med familjens egen hund Spots (Liev Schreiber), som tillhör hans tolvåriga myndling Atari (Koyu Rankin).

Sex månader senare rymmer Atari till Skräpön – nu full av sjuka, hungriga hundar – för att hitta Spots. Där får han hjälp av ett brokigt hundgäng, bland dem den herrelösa Chief (Bryan Cranston). Samtidigt på fastlandet försöker doktor Watanabe (Akira Ito) hitta ett botemedel mot influensan medan Kobayashi konspiratoriskt planerar att utrota alla hundar lagom till det stundande valet. På plats finns också den amerikanska utbyteseleven Tracy (Greta Gerwig) som i egenskap av skoltidningsreporter börjar undersöka borgmästarens förehavanden.

Politisk yta

Isle of Dogs är på ytan Andersons mest politiska film. Här behandlas samma fake news, syndabocksretorik och "stänga gränserna"-mentalitet som genomsyrar vår egen tillvaro och det är lätt att dra paralleller och känna att den ligger "i tiden". Men politiken är sekundär, i alla fall bortom en grundläggande humanistisk övertygelse om att vi borde vara snälla mot varandra. Säg Isle of Dogs några gånger och det börjar snart låta som I Love Dogs, och där har vi regissörens sanna drivkraft.

Med fokus på hundarna hittar filmen en sorgsen klang som resonerar. Genom små detaljer, som hur pälsen rör sig och deras ständiga nysningar, blir de dessutom mer levande och mänskliga än vad som borde vara möjligt.

Hos Anderson finns en exakthet som är nästintill alienerande. Hans filmer är imponerande konstverk att beundra utifrån, minutiöst planerade världar, de vackraste av dioraman. Även Isle of Dogs är en visuell dröm. Här finns en detaljrikedom och en påhittighet som slår det mesta. Personligen skulle jag i oändlighet kunna titta på scenen där en måltid sushi omsorgsfullt tillreds.

Japan som fond

Det är lockande att stänga ute allt annat och bara njuta av det enastående hantverket, men Isle of Dogs lider av flera problem. Det första är Andersons oförmåga att sålla bland idéerna. Isle of Dogs är smått hysterisk i sin framfart och narrativet vindlar hit och dit med prologer, tillbakablickar och sidospår.

Här finns också några problematiska karaktärsbyggen. Anderson är fortsättningsvis oförmögen att skapa djuplodade kvinnoporträtt, vilket gör att den före detta utställningshunden Nutmeg (Scarlett Johansson) inte får vara mycket mer än Chiefs kärleksintresse. Ännu värre är Tracy, som med fördel kunde ha strukits helt. Det hade besparat Anderson en hel del befogad kritik. Tracy har nämligen tydliga "white savior"-tendenser och det känns otroligt dammigt och onödigt att filmen ger denna irriterande vita flicka rätten att uppröras å sina japanska klasskamraters vägnar.

Anderson har valt att låta de japanska karaktärerna prata japanska utan textning, medan hundarnas skall är, med filmens ord, översatta till engelska. Det är i allra högsta grad en lättnad att slippa karaktärer som oförklarligt pratar engelska i stället för sitt modersmål, men valet att inte texta dessa delar är en felkalkylering. I stället för att flytta fokus till hundarna, vilket jag antar var tanken, accentuerar det hur Japan främst används som fondvägg för filmen. Med sumobrottning, sushi, haikus och Kurosawa-referenser blir Andersons Japan både hommage och förenkling.

Att den centrala berättelsen i Isle of Dogs egentligen hade kunnat utspela sig var som helst i världen visar både på det allmänmänskliga i berättelsen och på det problematiska med Andersons Japanporträtt. Om han bara hade hållit sig till hundarna.

Martina Moliis-Mellberg Reporter