Viskningar, rop och himmelska sfärer

Bonus. Neodadaistiska Poème symphonique för hundra metronomer med Helsingfors kammarkör i Kiasmas foajé. Bild: Maarit Kytöharju

Musica nova. Helsingfors kammarkör under Nils Schweckendiek i Kiasma 7.2. Helsingfors kammarkör, Kamuskvartetten och Osuma Ensemble i Tempelplatsens kyrka 8.2. Ligeti, Myllärinen, Naqvi, Jaikampan, Dessner, Grisey.

Den förenande filosofiska länken mellan Musica nova-konserterna i Kiasma och Tempelplatsens kyrka i tisdags och onsdags var en strävan och längtan uppåt och bortåt, från den jordiska jämmerdalen mot himmelska sfärer. Alternativt en önskan om att stilla sig inför en ogripbar vis(s)het eller, måhända, ta ödet i ett nappatag.

György Ligeti (1923-2006) är en av det förra seklets viktigaste tonvisionärer. Så inte minst vad exkurserna i de mikrotonala och polyrytmiska väderstrecken anbelangar i kombination med en förmåga att, oavsett de mest avancerade tekniskt-teoretiska konstruktioner, klinga rättframt på ett inte sällan nog så humanistiskt, gripbart och upplyftande sätt.

Ligeti har i och för sig Stanley Kubrick och hans banbrytande scififilm 2001 – ett rymdäventyr att tacka för åtminstone en del av sin popularitet utanför de inre kretsarna. Lux aeterna (1966) för 16-stämmig blandad kör är som skräddarsydd för Helsingfors kammarkör och visst klingade de atmosfäriska klustren skönt så det förslog i Kiasmafoajéns vidunderliga akustik.

I Kiasmateaterns kruttorra akustik klingar däremot inte mycket skönt och även om de inledande, i sig rätt uttjatade, viskningarna och ropen i Tiina Myllärinens (f. 1979) till Harry Salmenniemis texter skrivna, nu uruppförda, Railo kom skapligt till sin rätt, led de därpå följande mikrotonala harmonierna mer av rummets beskaffenhet. Myllärinen förstår dock hur körinstrumentet fungerar och när hon förmår förverkliga sina idéer på ett ännu mer personligt sätt kan både ett och annat hända.

Ligetis Drei Phantasien nach Friedrich Hölderlin (1983) fungerade i sin textcentrerade expressivitet dock någorlunda väl i samma rum, medan den generösa akustiken i femte våningen gav New York-tonsättaren Quasim Naqvis på ett spännande sätt tillika intrikat och meditativt avfattade Fjoloy (2014) en nära nog optimal inramning.

Samma gällde i och för sig kvällens höjdpunkt, blott 25-årige thailändaren Patiparn Jaikampans till en buddhistisk text komponerade Jaya Gatha – förstapristagare i fjolårets Einojuhani Rautavaara-körtävling. Stycket var estetiskt samma andas barn som Ligetis Lux aeterna, men gick emotionellt steget längre och Jaikampan tog ut de uttrycksmässiga svängarna på ett nog så häftigt, klangligt stundtals hårresande tufft sätt.

Från mörker till ljus

Man kan bara tycka synd om dem som hörde Ligetis Lux aeterna enbart i Tempelplatsens kyrka. Är det någon kyrka på jordens rund där man inte skall ställa kören på läktaren är det denna. Den klangliga magin föll platt till marken innan den ens hunnit stiga till väders och de smärre indiskrepanser som slätats ut av Kiasma-akustiken stack här ut på ett mindre tilltalande sätt.

När musicerandet hittade ner till altaret fungerade allt bättre. Kamuskvartettens finfina framförande av The National-gitarristen Bryce Dessners Tenebre (2011) – där tonsättaren svänger på steken och går från mörker till ljus – var föredömligt laddat och även om en tröttande minimalism ligger farligt nära på lur lyfter slutets bandvokaliser det hela till en ny, trösterik nivå.

Spektralmusikgurun Gérard Grisey (1946-1998) visar i den för i rummet utspridda sex slagverkare och band koncipierade Le Noir de l'Étoile (1990) att han har även andra strängar på lyran än det övertonsbesatta klangfärgsmåleriet. Här får slagverkarna syssla med, hör och häpna, bland annat rytmer – stycket bygger på frekvenserna från ett par av våra närmaste pulsarer – och även om helheten är aningen för lång för sitt eget bästa och de evinnerliga virvlarna kan kännas enformiga är effekten onekligen smått hypnotisk.

Framför allt bör noteras vilka såväl subtila som hyperexpressiva resultat Grisey uppnår utan desto märkvärdigare instrumentarsenaler än i första hand virvel- och tom-tomtrummor, i kombination med diverse cymbaler och gongar, och Tammerforsbaserade Osuma Ensembles tolkning var sannerligen inte långt ifrån en fullträff. Att någon skulle ha kommit på att illuminera det hela på ett logiskt sätt behövde man dock inte drömma om och kyrkorummet badade i sedvanligt sterilt elljusflöde.

Ett skojigt bonus vid Kiasmakonserten var därtill Ligetis neodadaistiska Poème symphonique för hundra metronomer (1962), även om tajmningen gick snett. Jag hann inte höra den sista metronomen slå sitt sista slag innan det var dags att bege sig upp för den vindlande trappan. Äsch!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning