Visdomsord från en tid som flytt

Bild: Pressbild

”Alldeles särskilt angenämt är det att sitta för sig själv i lampskenet med en skrift utbredd framför sig och bekanta sig med personer från en förfluten värld som man själv aldrig upplevt.” Så skriver Yoshida Kenko i trettonde avsnittet av Stilla stunders tankar,, och jag som läst boken kan endast nicka bifall.

KLASSIKER

Yoshida Kenkō

Stilla stunders tankar

Övers. Vibeke Emond

Ellerströms 2015

Det tjugoförsta seklet är fullt av litterära egotrippare, mer eller mindre påträngande. I detta marknadslarm går en stillsam stämma från en svunnen tid alltför lätt förlorad. Om inte den överlever just i kraft av sin förfining, som ett eko fullt tydligt efter närmare sju sekler, när den väl passerat en lyhörd språkmaskin av märket Vibeke Emond.

Som introduktör av äldre japansk litteratur – vid sidan om nyare auktorer som Tanizaki, Mishima och Murakami - är Vibeke Emond omistlig. För fyra år sedan utkom hennes översättning av Sei Shōnagons Kuddbok , en glimrande lustläsning från Heiantidens japanska guldålder. Nu har turen kommit till Yoshida Kenkōs närbesläktade betraktelser. Också Stilla stunders tankar är ett slags dagbok, ett fritt flöde av godtyckligt ordnade enskildheter som tillsammans bildar en skattkammare fylld med guld och ädla stenar. Genren går under namn av zuihitsu, vilket enligt översättaren "betyder att följa penseln, det vill säga att låta penseln gå och skriva ner spridda tankar om allehanda ting allteftersom man kommer att tänka på dem".

Under Heiantidens tiohundratal dominerades det litterära livet närmast totalt av kvinnor. Vid sidan om Sei Shōnagons dagbok är det största mästerverket Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, en av världslitteraturens klarast lysande pärlor. Riktigt till den nivån når inte Kenkō, men hans bok är ändå slösande rik på träffande iakttagelser och finstämda formuleringar. Han levde i det turbulenta brytningsskedet mellan Kamakura- och Muromachi-epokerna – boken anses ha tillkommit i 1330-talets början – men lyckades bygga åt sig ett montaigneskt elfenbenstorn. Ett andligt torn, för en före detta adjutant vid mellersta palatsgardet, med nära kontakt till kretsen kring den med kejsarfamiljen besläktade adelsfamiljen Horikawa, som enligt tidens sed i mognare ålder gick i kloster. Om anledningen till hans sorti kan man endast gissa.

Hur länge han levde är också föremål för spekulationer, men någon gång mellan 1350 och 1362 torde penseln ha fallit ur hans hand. Om man får tro en litteraturforskare från 1500-talet, hittades manuskriptet uppsatt på väggarna i Kenkōs hydda, skrivet på baksidan av sutrapapper. Sutror innehåller Buddhas föreskrifter, men någon programmatisk religiositet är inte manuskriptet besjälat av. Däremot ingår meditativa inslag om alltets inneboende obeständighet. Innehållet är synnerligen brokigt, än ger författaren upplysningar om seder och bruk och mer eller mindre originella personers förehavanden, än serverar han levnadsvisdomar med en auktoritet som oavsett skillnaderna i innehåll mycket väl kan ha motsvarat tonen i sutrapapperen på hans väggar.

Till de muntraste anekdoterna om bisarra original hör historien om den gamla nunnan med sitt konstanta mantra "Attjo prosit" (avsnitt 47). På frågan varför hon oavbrutet säger så berättar hon med ilska i rösten om en ung man som varit hennes adept och som nu är novis i ett tempel, "och eftersom han kanske nyser just nu, går jag och säger så". Utan besvärjelsen skulle ju ynglingen ha gått hädan. Kenkōs kommentar lyder: "Hon visade verkligen prov på en alldeles ovanlig hängivenhet." Om en mild ironi kan läsas in i kommentaren eller inte beror på läsaren.

Denna läsare är full av förundran över de klart moderna tankar som författaren uttrycker – med undantag av den beska kritiken mot kvinnors väsen, som möjligen kan ha sin bakgrund i en urspårad kärleksrelation. Déjà vu-fenomenet behandlas med insikt i avsnitt 71. I avsnitt 129 skriver Kenkō att sår i själen "är mycket värre för en människa än fysiska skador. Sjukdomar härrör i många fall också från sinnet. "Och i avsnitt 142 gör vår japanske munk sig till tolk för uppfattningen att brottslingar inte borde sättas i fängelse. I stället borde världen styras på ett sådant sätt att "folk slapp svälta och frysa (...) För att folk skall få det bra måste de höga herrarna sluta upp med sitt överdåd och sitt slöseri och i stället måna om folket och främja jordbruket." Pilen förefaller riktad rakt mot Finlands nuvarande regering.

De herrar som styrde samtidens Japan var dock av diametralt avvikande beskaffenhet. Inte minst besjälades de, i likhet med sina undersåtar, av uråldriga seder och tänkesätt. Att tillreda kött i kejsarens närvaro var ett brott; enda undantaget var karp. Att skriva brev utan hänvisning till naturfenomen som nyfallen snö tydde på tarvlig läggning. Vissa väderstreck bringade lycka, andra olycka. Varje årstidsväxling krävde sina förutbestämda ceremonier; och vid en kejserlig förlossning hörde det till att släppa ned en behållare för ångkokning av ris från palatstaket. Varför? Jo, det handlar om ordmagi, upplyser Vibeke Emond i en av sina utförliga och initierade noter. Koshiki, ordet för behållaren, "kan associeras dels till 'koshi-ki' som syftar på höfterna dels till 'ko-shiki' som skulle ha med efterbörden och barnets 'ko' att göra. Att behållarna kom från byn Ōhara har troligen också sitt ursprung i ordmagi, eftersom namnet 'Ōhara' uttalas lika som ordet för stor mage och därför kan anspela på graviditeten." Här kan tilläggas att "ko" bl.a. har betydelserna barn och stor.

Med kanji kan man aldrig vara helt säker. Ett och samma tecken kan ha de mest olika betydelser. Som titeln till hovmusiken gagaku – likaväl "lotusblommorna vid ministerns residens" som "en kvinnas kärleksfulla längtan efter sin make". Med detta för ögonen kan man undra hur Yoshida Kenkōs fantastiska dagbok skulle ha sett ut med en annan tolkning. Inte för att vi behöver någon sådan – Vibeke Emonds satsning förtjänar att leva i sjuhundra år.

Nalle Valtiala

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning