Visdomar från verkstadsgolvet

Seppo Pääkkönen och Jukka-Pekka Palo spelar gamla vänner som drabbar samman.Bild: Tommi Mattila

Två män i övre medelåldern, en arbetare och en akademiker, dryftar klass, identitet och existentiella frågor i Mika Myllyahos nya pjäs.

Korjaamo. Manus och regi: Mika Myllyaho. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Auli Turtiainen. Musik: Samuli Laiho. Ljus: Harri Kejonen. Ljud: Iiro Iljama. På scenen: Jukka-Pekka Palo, Seppo Pääkkönen.

Nationalteaterns chef Mika Myllyaho har efter en lång paus skrivit en ny pjäs, enaktaren Korjaamo som utspelar sig på en bilverkstad. Myllyahos tidigare komedier har varit succéer och även fått internationell uppmärksamhet, och publiken verkar förtjust även över den aktuella pjäsen.

Det är en pjäs som djupnar och breddas successivt – tack och lov. Inledningsvis känns det stolpigt och tvunget och ganska ointressant, när Jallu (Jukka-Pekka Palo) och Ola (Seppo Pääkkönen) slänger sig med biljargong. Ganska fort börjar det dock handla om de två männens relation – de är gamla skolkamrater som inte haft kontakt på decennier – och smärtpunkterna i deras liv, och vidare om klass och till och med livets mening.

Jallu är bilmackens ägare som på grund av ett dåligt beslut råkat i ekonomisk knipa, och dessutom blir kunderna färre då de stora kedjorna tar över marknaden. Konkurs hotar. Ola har av orsaker som kommer fram senare förlorat sitt jobb som rektor och blivit lämnad av sin fru, och har nu varit Jallus medhjälpare i ett par månader.

Männen är som från olika världar. Jallu är donaren som gått i yrkesskola, han är rasistisk och chauvinistisk (men älskar sin fru och behandlar henne väl) – en simpel man. Ola är akademiskt utbildad, Samlingspartist, socialt medveten. Jallu när en ilska och en bitterhet mot de högre klasserna, han ser orättvisor överallt, han har dåligt självförtroende och verkar tycka synd om sig själv. En samtidigt osäker och tvärsäker man. Ola läxar upp honom för användningen av n-ordet och för andra rasistiska kommentarer, men Jallu vägrar höra på honom – vem är han att komma hit och försöka ändra på honom.

Ola, å andra sidan, inser att han levt sitt liv i stress, att han alltid riktat in sig på nästa mål och nästa, och missat landskapet runtomkring honom. Nu har han börjat yoga och meditera – som hans fru alltid rekommenderade, men som han tyckte var löjligt.

Relationen mellan männen är intressant och berörande. Sättet på vilket männen, aningen desperat, försöker locka kunder är en fiffig idé av Myllyaho och skapar en rolig inramning för de filosofiska funderingarna. Dialogen är rapp och flytande och texten innehåller en lång rad standardlivsvisdomar och stundvis rätt träffande samhälleliga och mänskliga analyser. Något verkligt nytt bjuder den inte på, men i ett litet format lyckas pjäsen ändå säga mycket.

Det som aningen stör är att skådespelarna stakar sig ovanligt mycket, trots att pjäsen hade premiär redan för mer än två veckor sedan. Palo och Pääkkönen gör i övrigt starkt övertygande tolkningar; speciellt Palo som verkligen förkroppsligar Jallus angst, och å andra sidan hans entusiasm. Pääkkönens Ola har ett värdigt lugn, som ändå visar sig vara opålitligt. Spänningen och energin mellan skådespelarna är det som bär upp pjäsen.

Scenografin av Kati Lukka är lämpligt smutsigt realistisk och detaljerad, och låtarna som hörs i föreställningen, nostalgiska gamla klassiker, passar perfekt. Den här komedin är inte alltid speciellt rolig, men desto mer mänsklig.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00