Virolainen i Kekkonens skugga

Det centrala temat i Kati Katajistos bok är Virolainens förhållande till president Urho Kekkonen.Bild: Pressfoto

Kati Katajistos digra biografi över Johannes Virolainen är välkommen och motiverad, men okritisk skriver Bjarne Nitovuori.

Kati Katajisto: Verraton Virolainen. Johannes Virolainen 1914-2000 Otava 2017, 679 sidor.

Det har skrivits böcker om Johannes Virolainen tidigare och framför allt har han själv skrivit flera böcker om sin politiska verksamhet. Virolainen är dock en av de främsta efterkrigstida politikerna i Finland. Av dem som aldrig blev presidenter kan han närmast jämföras med Kalevi Sorsa (SDP) eller - om hela vår självständighetstid beaktas – med Väinö Tanner (SDP). Därför är det i högsta grad motiverat med en biografi av den omfattning som historikern fil.dr Kati Katajisto nu skrivit.

Det centrala temat i boken är Virolainens förhållande till president Urho Kekkonen. Det är naturligt eftersom Kekkonen var ledande politiker under så gott som hela Virolainens aktiva politikerkarriär och president under alla de 16 år Virolainen var Agrarförbundet/Centerpartiets ordförande. Den så kallade nattfrosten hösten 1958 var avgörande för Virolainens öde.

Med nattfrosten avses den kris i de finländsk-sovjetiska relationerna som uppstod sedan K-A Fagerholms regering bildats med för Sovjet förhatliga personer i SDP (framför allt Väinö Leskinen) och Samlingspartiet samt med folkdemokraterna (kommunisterna) och skogiterna (socialdemokratiska oppositionen) utanför. Virolainen var utrikesminister. Katajisto delar Virolainens egen tolkning av händelseförloppet och polemiserar mot en del andra forskare, framför allt Juhani Suomi i dennes Kekkonen-biografi.

Nattfrosten

Virolainen räknade enligt Katajisto med att Sovjet till slut skulle acceptera både SDP:s Leskinen-falang och Samlingspartiet. Sovjet bör inte ges möjlighet att blanda sig i Finlands inre angelägenheter, ansåg han. Ur Kekkonens synvinkel var Virolainen naiv. Katajisto kritiserar Suomi för att han inte problematiserar Sovjets rätt att blanda sig i Finlands regeringsbildning och för att han tar för givet att Kekkonen agerade i enlighet med de sovjetiska önskemålen.

Skillnaden mellan Virolainen och Kekkonen skulle alltså ha varit att Virolainen var beredd att ta större risker i förhållandet till Sovjet. Vem som har rätt är omöjligt att bevisa. Slutresultatet av nattfrosten var att Kekkonen stärkte sin ställning och att Sovjet de facto fick vetorätt vid regeringsbildningar i Finland. Med Katajistos uttryck sparkade sovjetledaren Chrusjtjov Kekkonen till "envåldshärskare".

Efter nattfrosten fick Virolainen inte längre bli utrikesminister. Men då han 1964 blev statsminister i en borgerlig regering, där också Samlingspartiet ingick, var nattfrostens förbannelse bruten, menar Katajisto. Hans synder under nattfrosten lyftes dock upp några år senare, då man i Sovjet befarade att Virolainen skulle bli president. Det skulle ha varit en signal till Sovjets satellitländer, särskilt Polen och Ungern, där man eftersträvade en liberalisering. Den slutsatsen underbygger Katajisto inte särskilt övertygande.

Inte heller är hon övertygande då hon betonar Interparlamentariska unionens (IPU) betydelse i den internationella politiken. Virolainen var särskilt aktiv där. Att IPU:s säkerhetskonferens i Helsingfors 1973 öppnade vägen för den egentliga europeiska säkerhetskonferensen 1975 är en överdrift.

Inte liberal

Till skillnad från till exempel Kekkonen och Ahti Karjalainen, som båda var realpolitiker, beskrivs Virolainen som idépolitiker. Namnändringen från Agrarförbundet till Centerpartiet 1965 var framför allt Virolainens verk och det motiverades med att partiet inte skulle vara ett klassparti utan ett allmänpolitiskt parti med egen ideologi. Vad som avses med centerideologin annat än decentralisering och landskap (som knappast är ideologiska frågor) förblir dock oklart.

Det är signifikativt att begreppet liberalism inte förekommer i Virolainens ideologiska vokabulär trots att liberalismen i allmänhet placeras mellan konservatismen och socialismen.

Ända sedan 1950 till början av 1980-talet stod Virolainen i sitt eget parti mer eller mindre i motsättning till K-linjen, som fick sitt namn framför allt av Kekkonen, Karjalainen, Kauno Kleemola och Arvo Korsimo.

Katajisto citerar en definition enligt vilken K-linjen företrädde Centerpartiets vänsterflygel som drev på samarbete med vänstern samt kritiklöst stödde Kekkonens utrikes- och inrikespolitik. Den definitionen är ofullständig. K-linjen var ingen ideologisk utan en maktpolitisk riktning, som bekämpade socialdemokraterna och förespråkade samarbete med Samlingspartiets "remontmän" och taistoiterna.

Då Kekkonen föredrog rödmylle- eller folkfrontsregeringar framhävde Virolainen behovet av borgerligt samarbete, även om han oftare satt i samma regering som socialdemokraterna. Katajisto lyfter också upp Virolainens antikommunism, som hade sin grund i att han förlorade sitt hem i Karelen som en följd av kriget.

För svenskan

En ur finlandssvensk synvinkel intressant detalj är Virolainens inställning till svenskan. Ännu 1950 skrev han till sin dåvarande hustru Kaarina om hur vidrig svenska språkets starka ställning är. Genom president J.K. Paasikivis påverkan insåg han svenskans och finlandssvenskarnas betydelse för den utrikespolitiska linjen. Han gjorde en avgörande insats för att svenskan blev obligatoriskt språk i grundskolan. Då riksdagens kulturutskott 1990 föreslog att den obligatoriska svenskan skulle slopas fnyste han: vem f-n har hittat på ordet "tvångssvenska".

Kati Katajisto har gjort ett berömvärt grundligt arbete då hon gått igenom Johannes Virolainens digra arkiv, som omfattar 22 hyllmeter i Riksarkivet. Men hon förhåller sig lika okritiskt till Virolainen som Juhani Suomi till Kekkonen i sin Kekkonen-biografi.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL