Vinnarskallar och vanliga dödliga

"Tror ni att 18-åriga Armand Duplantis eller 17-åriga Jakob Ingebrigtsen åkte till Berlin för att 'samla erfarenhet'? Svaret är nej. De reste inte dit för att delta, de reste dit för att erövra Europa."

EM i Berlin blev ett alla tiders bottennapp för den finländska friidrotten. Aldrig har två sjätteplatser varit de bästa blåvita placeringarna i Europamästerskapen som ordnats 24 gånger sedan 1934. Och endast en gång tidigare, i EM i Budapest 1966, har den finländska truppen rest hem utan en endaste medalj.

Det är lätt – och visserligen rätt – att skylla på Friidrottsförbundet och träningschef Jorma Kemppainen för att inte ha lyckats bygga ett system som skulle producera medaljvinnande idrottare.

Men visst har också den enskilda idrottaren ett ansvar.

Redan på EM-truppens presskonferenser under veckan kunde man känna att någonting inte är helt rätt. Största delen satt ihopsäckade på sina stolar och svarade lakoniskt på frågor om deras målsättningar och förväntningar i EM. "Jag vill komma vidare från kvalet" och "jag vill göra säsongens bästa resultat", hette det.

Det fanns ingen riktig glöd.

Visst, för många unga idrottare är EM ett bra läge att vänja sig vid mästerskapsstämningen som är lite annorlunda än i en GP-tävling i Joensuu. Och visst lär man sig att tävla genom att tävla i tufft internationellt sällskap. Men tror ni att 18-åriga Armand Duplantis eller 17-åriga Jakob Ingebrigtsen åkte till Berlin för att "samla erfarenhet"?

Svaret är nej. De reste inte dit för att delta, de reste dit för att erövra Europa.

Det gemensamma med Duplantis, Ingebrigtsen och resten av EM-stjärnorna är vinnarskallen. Det är något som fattas i den finländska friidrotten. Vi har ingen idrottare som hyser ett djupt hat mot att förlora eller som är tokig nog för att träna som en Ingebrigtsen. All respekt åt den unga finländska sprinterkvartetten som inom loppet på ett par timmar putsade nationsrekordet två gånger och åt hinderlöparna Topi Raitanen och Janica Rauma som bägge två stod för imponerande rekordtider då det gällde som mest. Men helhetsbilden är tragisk.

I stora mästerskap som dessa talar man mycket om att det är dagsformen som avgör och att det gäller att lyckas med att toppa formen. Bägge faktorerna har givetvis en enorm betydelse men för att använda en bekant klyscha: de små detaljerna avgör.

En detalj är det som händer i en idrottares huvud under tävlingen – en detalj som inte har något med den fysiska formen att göra. Det är otroligt vad en människa kan lyckas med då adrenalinet pumpar och man hittar sitt flyt.

Att få följa med herrarnas stavfinal under den sista EM-dagens sista timmar var en absolut ära. Medaljtrion Duplantis, Timur Morgunov, Renaud Lavillenie och gänget bjöd på en alldeles sanslöst högklassig tillställning. Kalla kårar för hela slanten då en efter en höjde sin nivå och fortsatte klättra mot den magiska sexmetersgränsen, som Duplantis och Morgunov klarade.

Det var glöden, stämningen och vinnarskallarna som låg bakom alla tiders EM-stavfinal. Tre faktorer som just nu känns väldigt främmande för en finländare.

Tommi Willberg Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33