Vinden talar med poetens ord

Skivan med Kaija Saariahos flöjtmusik är ett fint dokument av ett fruktbart samarbete mellan två konstnärer.

Kaija Saariaho

Let the wind speak

Camilla Hoitenga, flöjter; Anssi Karttunen, cello; Héloïse Dautry, harpa; Daniel Belcher, baryton; Da Camera of Houston: Paul Ellison, kontrabas; Bridget Kibbey, harpa; Matthew Strauss, slagverk. (Ondine)

Bild: Illustration Cajsa Holgersson

Vänskapen mellan tonsättaren Kaija Saariaho och amerikanska flöjtisten Camilla Hoitenga började med att Saariaho gav solostycket Laconisme de l'aile till Hoitenga i Darmstadt 1982. Sedan dess har de gemensamma projekten varit många och idéerna har strömmat i båda riktningar – Saariaho har gjort sig förtrogen med instrumentet och Hoitenga med Saariahos tonspråk.

Den nya Ondineskivan Let the Wind Speak (Låt vinden tala), som innehåller Saariahos kammarmusik för flöjtfamiljens olika medlemmar, är ett fint dokument över det långa och fruktbara samarbetet mellan två konstnärer.

Skivan präglas av ett starkt engagemang från solistens sida. Delvis beror det på den medföljande avslappnade intervjun mellan Hoitenga och Aleksi Barrière (tonsättarens son), men även på att hon noga har övervägt ordningsföljden på styckena.

Dessutom har Hoitenga bidragit till ett par arrangemang genom att anpassa Saariahos musikaliska idéer för flöjt. Oi Kuu (1990), ursprungligen för basklarinett och cello, arrangerades för basflöjt och cello och violin-pianostycket Tocar (2010) för flöjt och harpa.

Ett centralt verk på skivan är Sombre, en 20 minuter lång komposition i tre satser. Sombre var en beställning av Da Camera-sällskapet i Houston och uruppfördes i Rothko-kapellet 2012.

Såväl verkets form som den mörklagda instrumenteringen med basflöjt, kontrabas, harpa, slagverk och barytonröst inspirerades av färgfälten i Mark Rothkos målningar i kapellet.

Basflöjtens mystiskt dimmiga klang sammanfogar en verklig mångfald av musikaliska idéer och stämningar. Ett påfallande element i detta relativt färska verk är korta, mekaniskt pulserande avsnitt, där olika slaginstrument och harpa träder fram.

Daniel Belchers barytonröst växer nynnande fram ur den instrumentala satsen, och när Ezra Pounds verser kommer med blomstrar musiken upp. Saariaho har valt ut några korta men verkningsfulla rader ur Pounds sena Cantos, och det är härifrån skivans titel kommer.

I Saariahos flöjtmusik – och i den nutida flöjtmusiken över huvud taget – övergår ljudet ständigt i susningar, väsen, visslande övertoner, multifoner och små glissandon. Couleurs du vent (1998) för altflöjt utgör ett paradexempel.

Ett individuellt drag är kombinerandet av poetiska texter med solostämman. I den passionerade Dolce tormento (2004) för piccoloflöjt viskar Hoitenga bland tonerna verser ur en sonett av Petrarca.

Bild: Skivkonvolut

Laconisme de l'aile (1982) börjar med att Hoitenga reciterar en dikt av Saint-John Perse, och i Mirrors (1997), en duo för flöjt och cello, innehåller flöjtstämman fragment ur Yvonne Caroutchs Le livre de la licorne.

Mirrors komponerades för en cd-rom, där användarna kunde skapa egna versioner av stycket genom att kombinera korta avsnitt enligt vissa riktlinjer. På denna skiva finns versioner av Saariaho, cellisten Anssi Karttunen och Hoitenga.

Hoitenga och de övriga musikerna är superba, och den engagerade lyssnaren belönas med speciella upplevelser i gränslandet mellan musik och poesi. Det grämer litet att NoaNoa för flöjt och elektronik, som diskuteras på intervjun, inte finns med. Den som önskar höra Hoitenga spela NoaNoa eller flöjtkonserten Aile du songe hittar dessa på tidigare inspelningar.

Anna Pulkkis

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00