Vilse

Framtiden är en hägring och det förflutna kan aldrig vara vår framtid, skriver Juha Itkonen.

I sin ungdom vikarierade låtskrivaren Matti Johannes Koivu på Museiverket. I den tysta källaren katalogiserade min kompis gamla papper och hittade en eftermiddag en promemoria där det slogs fast att Sääksmäki bro skulle byggas. Ur detta föddes den fina sången 80-luvun lapset – en sång om 1960-talets tjänstemän med sina stora planer och om den framtidstro som bar vår föräldrageneration men som har försvunnit.

I den fyrdelade radioproduktionen Tulevaisuuksien historia spinner Koivu vidare på samma teman. I programmen, som finns på Arenan, gestaltas tre framtider som gått förlorade – tre förbrukade utopier.

Det handlar om det sena 1800-talets fennomani, drömmen om att bygga en nationalstat. Om välfärdssamhällets uppbyggnad, om ett Finland, planerat av socialdemokrater, som moderniseras med fart och i vars sista ryckningar programmakaren själv hann tillbringa sin barndom. Också den framtid som hägrade i hans ungdom – teknologi-Finland som kunde sola sig i Nokias sagolika framgångar och som svällande av självförtroende integrerade sig i ett lika självsäkert och öppet Europa – känns nu förlorad.

Även om greppet är personligt förefaller känslan av en försvunnen framtid alarmerande gemensam. Alla de experter från olika områden som Koivu har intervjuat verkar förstå hans fråga.

Jag förstår den alldeles utmärkt – samma förvirring, som jag alltjämt lever med, fick mig att i början av decenniet skriva en roman på 500 sidor. Vad var det egentligen som hände? Var finns den stora berättelse med vars hjälp vi finländare kan bygga en gemensam framtid? Ska dimman vi vandrar i någonsin lätta eller ska den bara bli tätare?

Jag känner Matti, han är en människa fallen för nostalgi vilket jag också är. Därför är det så glädjande att programserien, i takt med att den framskrider, också utmynnar i att ifrågasätta sin egen utgångspunkt. De framtider den beskriver har i själva verket aldrig funnits, åtminstone inte så klara och kollektiva som de nu förefaller vara.

Saknaden efter det förflutna är en längtan efter en berättelse och hos människan är den saknaden evig eftersom historien kan berättas först efteråt.

Längtan föder sånger och böcker, möjligen också vackra sådana. Men längtan är också farlig eftersom en ständig hallucination om det förflutnas klarhet får oss att leta efter lösningar i en riktning där de är omöjliga att hitta.

Ju farligare en politisk rörelse är, desto säkrare är det att den hämtar sin styrka ur historien. Vi har förlorat vårt paradis och kan återfå det endast genom att stänga våra gränser och avvisa de objudna gäster som har nästlat sig in i paradiset.

I nuet är vi alltid vilsna, ovetande om vad som ska komma. Att inte veta är ångestladdat. Ändå måste man försöka uthärda eftersom det förflutna inte kan vara framtiden. Det kan aldrig bli så, det är logiskt omöjligt. Tyvärr är därmed ingenting annat heller säkert.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts till svenska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00