Ville Andersson imponerar med stillastående figurer i rörelse

Intuition. Ville Anderssons könlösa figurer tycks vara både stillastående och i rörelse. Bild: Ville Andersson

Med subtila lager av svart, vitt och grått tecknar Ville Andersson huvuden som liknar skulpturer. Eller kroppar och landskap som håller på att förintas trots att de är väldigt levande. Skapelserna tilltalar Camilla Granbacka.

Konst

Ville Andersson

I can't go on. I will go on. Helsinki Contemporary, till 4.2.

Ville Anderssons nya verk kretsar kring landskap, kroppar och ansikten. Det handlar ofta om karga berg och stenar, härledda ur minnet. Sprickor framträder i de svartvita teckningarna, en kropp ser ut att bokstavligen falla sönder och splittras. Men ändå finns här livs- och växtkraft, det hela utstrålar överlevnad.

Ville Andersson (f. 1984) blev vald till årets unga konstnär för två år sedan, sedan dess har hans karriär gått raskt framåt och han har deltagit i grupputställningar runtom i världen. Denna vår kommer han bland annat att hålla en separatutställning på Finska institutet i Berlin. Till hans senaste projekt hör även en frimärksserie, ornament för en Arabiaservis samt teaterscenografi.

Andersson jobbar främst inom fotografi och måleri och gör noggrant utförda tusch- och blyertsteckningar. Det är frågan om subtila lager av svart, vitt och grått. Bakom ligger ett utförligt och meditativt arbete. I denna utställning har han även använt sig av 3D-skulptering på dator. Slutresultatet har drag av teckning, men spänningen ligger i att det ändå inte är det. Ta till exempel en digital teckning av ett huvud, som förefaller vara en skulptur. Uttrycket skulle te sig banalt och helt annorlunda om Andersson skulle ha tecknat detta. Den digitala tekniken ger en extra spänning till uttrycket.

Anderssons verk handlar mycket om händelser och känslor som inte alltid kan kläs i ord och han beskriver detta på ett poetiskt och subtilt sätt. Utställningens namn I can't go on. I will go on är ett citat ur en roman av Samuel Beckett. Curiosity, ett av de ledande verken, är ett tidlöst fotografi i mjuka svartvita nyanser från öknen i New Mexico. Platsen används för forskning kring asteroider som närmar sig jorden. På fotografiet syns fotspår i den vita sanden. Det är frågan om en icke-plats, den utstrålar frånvaro, men samtidigt finns en närvaro, dock en närvaro av frånvaro. Det handlar inte så mycket om vad som inte finns där, utan det är mera en stämningsfylld och avskalad kontemplation av vad som varit och vad som möjligen komma skall.

Konstnären försöker ta fram skörheten i varandet hos alla levande organismer. Det är frågan om kroppars och landskaps berättelser. Kroppar och landskap som håller på att förintas och försvinna men som paradoxalt nog samtidigt är väldigt närvarande och levande. De återkommande kropparna är både statiska och i rörelse. Andersson påvisar hur lekfulla rörelser kan förändra ett så att säga tärande tillstånd, de kan hela sår och skapa mening. Helheten är något av en paradox, både tragisk och komisk – tragisk för att så mycket splittras och går sönder och komisk för att livet trots det fortsätter. Trots det melankoliska greppet råder frid inuti. Helheten är enhetlig, avskalad och poetisk. Det svartvita i Anderssons verk ger utrymme åt betraktaren att skapa egna projektioner till bilderna. Fascinerande i Anderssons verk är tystnaden och att det i tystnaden finns känsla, energi och rörelse. Samtidigt är det fascinerande hur han för fram styrka och livskraft mitt i allt det sårbara och bräckliga.

Camilla Granbacka Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning