Vill Yle Vega skydda finlandssvenskarna från kunskapens frukt?

I Yle Vega begränsas inslag som längre intervjuer i allmänhet till högst en kvart och avbryts var femte minut med en helt irrelevant poplåt från en robotlista, skriver Trygve Söderling. Bild: Fredrik Sonck

Det finns djärvt, ambitiöst och bildande kulturinnehåll i finländsk public service-radio – men mest på finska. Tycker Yle Vega att motsvarande program på svenska vore elitistiska eller pretentiösa avbrott i vårt trevlighetsknarkande? undrar Trygve Söderling.

Sommar är radiotid och också denna sommar skruvade man gärna fram något riktigt kulturprogram mellan all "underhållning". Då var det inte Yle Vega som gällde – eller jo, i juni intervjuade Sebastian Bergholm faktiskt tre litteraturvetare på temat Nietzsche och Södergran i sammanlagt två timmar. Men efter denna positiva överraskning (finns kvar att höra på Arenan och Svenska.yle.fi) återgick bildningsutbudet i kanalen till sin vanliga, försynta nivå.

"Finska sidan" levererade däremot djärvt, som vanligt. Två favoriter sedan flera år var igen på hugget: Maisteri Lindgren (Yle1) och Liimatta (Yle Puhe).

Tonfallet i Minna Lindgrens musikessäer är lättsamt, ofta sarkastiskt, till och med spydigt. Som när hon vänder sig direkt till "mina två lyssnare" eller konstaterar att "nu protesterar lilla frun på Saimens strand". Det hindrar inte att informationstätheten är förbluffande, programmen bygger på djup beläsenhet vare sig ämnet är "Mozart som slacker 1777–1778" eller "Prokofjev som kompositör av barnmusik".

Till mina favoriter denna sommar hörde presentationerna av två fantastiska impressarier: Sergej Djagilev (hela Ballets Russes-köret, ni vet) och Sol Hurok, en inte lika känd men tydligen lika storslagen hjälte och road manager till konstnärernas tjänst.

Alla Minna Lindgrens timslånga essäer – de tycks ha hunnit bli 77 stycken – finns på Arenan i åtminstone ett års tid framöver. På Arenan hittas också den aktuella mock-operan Covid fan tutte (recenserad i HBL 29.8) med libretto av henne.

Som alla bra essäister vårdar sig "magister Lindgren" om det överraskande ämnesvalet. I det avseendet har hon nog konkurrens bara av Tommi Liimatta. Klassisk är redan hans undersökning av legoklossarnas förfall – det och en rad andra program från 2014 repriserades nu i somras, tillsammans med åtta nya, lika märkliga produktioner.

Liimattas radioberättelser är ännu mera vindlande och oförutsägbara än Lindgrens, manuskriptet verkar bestå av stolpar men trots det är språket ovanligt rikt, ibland rena aforismer. Med bibehållet pokerface blandar Liimatta nippelfakta, självbiografiskt, fiktion och retro-"pressöversikter" från urgamla tidningar, typ Suosikki och Tekniikan Maailma, "hittade på vinden".

Om Minna Lindgren fräschar upp de etablerade klassikerna så är den föraktade populärkulturen Liimattas oändliga spelfält. Det är Kalle Ankas pocket, mellanöl, humorkassetter, obskyr fan fiction och disco-mixningens studiohemligheter – till den grad att man hajar till när han plötsligt visar sig besitta lika gedigen kunskap om "riktig" finsk litteraturhistoria. Det sistnämnda i programmet med rubriken "Var dröjer den sannfinska romanen".

Också Liimattas monologer finns "tills vidare" i två sjokArenan. Nämnas ska också att Liimatta har publicerat serier, musik och framgångsrika romaner, samt hans bakgrund i rockbandet Absoluuttinen Nollapiste.

Bland finska Yles belästa essäister är Lindgren och Liimatta de mest personliga. Men traditionen från legendariska Hannu Taanila förs vidare också av röster som Risto Nordell och Kalle Haatanen. Överlag tycks inställningen till kulturell kompetens vara en helt annan bland finska Yles producenter än bland Vegas, där snarare snuttintervjun och trivial pursuit regerar. Kontrasten är slående: finska Yle vågar sända den ena timslånga bildande föreläsningen efter den andra och verkar inte ens skämmas för det.

"Världen blir bättre av prat" är Yle Puhes djärva motto, men det är sällan vilket pladder som helst, inte ens när ämnet tangerar kultur. Jag fäste mig vid en intervju med Laura Kolbe i serien Huominen on huonompi (ungefär "I morgon blir det sämre"). Redan faktum att intervjuaren Pekka Vahvanen var en så jämspelt sparringpartner kändes ovanligt. Ännu märkligare var att Kolbe fick föra historiens och grundforskningens talan i en hel timme. I Vega begränsas såna inslag i allmänhet till högst en kvart, avbryts var femte minut med en helt irrelevant poplåt från en robotlista och slängs ut att drunkna någonstans i det anonyma flödet "Vega förmiddag", "Vega dag" och så vidare.

Begreppet underhållsskyldighet verkar här ha fått en ny tolkning. Lättsamt flöde utan andra ambitioner än att "underhålla" har väl sin plats, och jag inser att en public service-kanal ska vara lite av varje. Men det är just där skon klämmer: Vega-kulturen är i dagens läge för ensidig: Den gör bra ifrån sig i kortare inslag men erbjuder knappt alls längre format där fältets svarta bältet-innehavare får ta rejält med plats, gå till botten med ett ämne. Finns det ett beslut från högre ort om att skydda finlandssvenskarna från kunskapens frukt, eller tycker man att sånt vore skamligt ambitiösa, elitistiska, rentav pretto avbrott i vårt trevlighetsknarkande?

Det kan ju inte läggas på DJ Buñuels (Måns Strömbergs) axlar att vara den enda samtidigt profilstarka och djupt sakkunniga Vega-kulturrösten? Med sina korta mellanprat i det strålande eklektiska musikprogrammet LUX.

Fotnot: Länkarna till de program som Söderling nämner hittas inbäddade i artikeln på HBL.fi.

Trygve Söderling

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning