Vilken djävla blomstertid?

Konstnären Anna Odell är den enda från klassen som inte blir inbjuden till klassträff. Hon gör en fiktiv film om träffen och bjuder in sina tidigare klasskompisar för att kommentera och diskutera filmen.Bild: Cinema Mondo / Yle

Konstnären Anna Odell konfronterar sina gamla plågoandar i sin provokativa och dramaturgiskt egensinniga dramadokumentär. Lika intressant som otippat.

Film: Återträffen sänds i Yle Fem söndag kl. 22.00.

Det här med klassträffar är alltid lite spännande; typ vem dyker upp, i vilket skick, och vad hände sen? Kommer människor att gå in i sina gamla roller eller har man rentav blomstrat upp, gått vidare?

Poängen är att där de flesta gärna ställer upp på idén med klassträffar finns det alltid de som uteblir, som kanske inte ens är bjudna.

Det är här som Anna Odells Guldbaggevinnare Återträffen (Sverige 2013) kommer in i bilden. Det är en minst sagt provokativ dramadokumentär om konstnären och karaktären Anna Odell, hon som i det stort uppmärksammade slutarbetet för Konstfack agerade suicidal på Liljeholmsbron i Stockholm, bara för att förpassas till den psykiatriska avdelningen på St. Görans.

Nåväl, till saken hör att Odell under skoltiden var rejält mobbad. Så när det drar ihop sig till en tjugoårsträff är Anna O ingalunda inbjuden, vilket inte hindrar henne från att dyka upp på kvällsfesten.

Där Anders, Erik, Robban och allt vad de heter talar om sammanhållningen och gemenskapen erinrar sig Anna någonting helt annan. "Jag var den som man skrattade åt och knuffade på", heter det i det improviserade festtalet, en kanonad som inte direkt faller i god jord.

Nu är det fest, kom igen, lägg av, och så vidare.

I den andra akten, dokumentär till formen, och enligt uppgift verklighetsbaserad, letar Odell sedan upp sina forna klasskamrater (som alltså fortsättningsvis gestaltas av skådespelare), detta för att fånga upp deras kommentarer till den fiktiva inledningen.

Bäst är Återträffen när den pekar på det strukturella våldet, det som "ingen" gör sig skyldig till men som ändå finns där – i termer av grupptryck och utfrysning.

Sämst är filmen när Anna Odell tar sig friheten att ställa till med något som närmast liknar en offentlig rättegång, iscensatt av en mediepersonlighet som inte nödvändigtvis är helt lottlös.

Ett är säkert: Odells val att bryta tystnaden kring mobbningen, detta fanstyg och gissel, förtjänar all tänkbar uppmärksamhet.

"Vi var ju bara barn", "vi förstod inte bättre", duger inte längre som ursäkt. Det tåget har gått.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00