Vikten av sysslolöshet

Vad är en essä, vad allt kan sysslolöshet betyda och varför är det så viktigt för essäister att låtsas att de ingenting gör? Sådana frågor begrundar Emma Eldelin i en stor undersökning. Den kräver en del tålamod av läsaren men belönar också.

Prosa

Emma Eldelin

Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän

ellerströms förlag 2018

Vad är en essä? Ifall vi alls har en föreställning kretsar den kanske kring en äldre, bildad herre i ett ombonat bibliotek med en pläd kring knäna som skriver ner sina tankar om ditt och datt i en kåserande ton. Men vore det allt hade genren säkerligen dött ut vid det här laget.

Nu upplever den i stället en viss, om än inte oomstridd blomstring. Förlagsredaktörer har en vana att skruva på sig och fråga om man inte kan hitta på en annan genrebeteckning när man erbjuder dem essäer. Och i bokhandlarna vet expediterna sällan var – om någonstans – essäerna står. Men en viss prestige finns också. Tidningsredaktörer kallar gärna sina texter essäer om de överskrider en viss, modest längd. Internationellt har författare som Joan Didion, Rebecca Solnit och andra fått stort genomslag. Och i vår egen litteratur är det estetiskt och tankemässigt mest utmanande läsarna ställs inför i dag Mikael Enckells existentiellt laddade essäer.

Men visst är det förvirrande om en essä kan vara både en journalists måttligt djupsinniga lördagsfunderingar och en spränglärd tänkares sätt att mäta tillvaron över tiotals sidor. För att inte tala om att det finns akademiker som kallar sina utredningar för essäer.

I den mångfalden finns utgångspunkten för Emma Eldelins undersökning Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän. Den sträcker sig över drygt femhundra tvåspaltiga sidor, och författaren är lärd som ett troll, men något svar på den grundläggande frågan ger den inte. Man bör alltså senast efter Eldelins insats kunna konstatera att det är omöjligt att bestämma vad en essä är, utöver en mycket lös definition: en familj av längre eller kortare, mer eller mindre lärda, mer eller mindre personliga texter som kan innehålla fiktiva inslag men i huvudsak är icke-fiktiva.

Fyra essäister

Men på vägen till detta (icke)-resultat lär man sig väldigt mycket av Eldelins bok. Den fokuserar på fyra författare, alla värda att läsa och begrunda: de tre klassikerna Michel de Montaigne, Charles Lamb och Virginia Woolf samt den för två år sen avlidna mycket älskade brittiska romanförfattaren och essäisten Jenny Diski. De representerar helt olika sidor av genren och illustrerar de förändrade institutionella och litterära förhållanden essäer skrivits i.

För den monomant arbetsamma Virginia Woolf verkar sysslolöshetsparadigmet fullständigt främmande men hennes flitiga essäskrivande är ändå avkopplande för att det utgör ett avbrott i det ännu mer krävande romanskrivandet. Bild: Okänd

Renässansförfattaren Montaigne, formens skapare, ger också mer specifikt temat för bokens undersökning: behovet att lämna samhällslivet för att vara ensam och skriva. Det var ju själva utgångspunkten för honom – att dra sig tillbaka från en aktiv och framgångsrik karriär och i stället genom författandet utforska sig själv och existensens grundläggande frågor. Också på en annan punkt är han skolbildande. Essäisten har av tradition ofta utgått från annan litteratur så att begrundandet av den smultit samman med de existentiella reflexionerna.

Föga förvånande visar det sig i Eldelins undesökning att reträtten och sysslolösheten dels ofta är en omsorgsfullt skapad artefakt som inte har så mycket att göra med författarnas verkliga liv, dels att den ser helt olika ut i de fyra exempelfallen.

Montaigne är den välbeställde mannen som inte behöver ta hänsyn till omvärldens krav i sitt skrivande och vars alster formas av den rätt nyupptäckta boktryckarkonstens möjligheter. Den engelske romantikern Charles Lamb arbetar som tjänsteman och essäskrivandet sker under dyrköpta pauser i det livsnödvändiga kneget. Sin form får hans rätt korta, ofta ironiskt underhållande essäer av tidens blomstrande tidskriftsmarknad. För den monomant arbetsamma Virginia Woolf verkar sysslolöshetsparadigmet fullständigt främmande men hennes flitiga essäskrivande är ändå avkopplande för att det utgör ett avbrott i det ännu mer krävande romanskrivandet. Jenny Diski slutligen framstår i Eldelins undersökning som en provokativ advokat för rätten och behovet att vara fullständigt passiv, att inskränka sig till att sitta stilla och glo framför sig. Men avsnittet om Diski är bokens svagaste genom att det riktar in sig på bara en enda av hennes många böcker (On trying to keep still, 2006) och på en hållning som, ryckt ur vidare sammanhang, verkar som en rätt ytlig provokation.

En hemul

Vad Eldelin visar är att essäisterna i alla tider betraktat det som viktigt att hålla fast vid illusionen att de egentligen inte gör något, att de befinner sig utanför det produktionssystem som under de sekel boken behandlar ständigt växer sig starkare och mäktigare. Hon kastar fram tanken att romanens alltmer dominerande ställning i läsarnas sinne har att göra med att den passar så bra ihop med den rådande arbetsetiken. Att ägna oändliga tider åt studier i arkiven för att sedan i månader gnida rumpan mot skrivbordsstolen, det är nästan riktigt arbete och en befrielse från den konstnärsrollens tvetydighet som essäisten tvärtom odlar.

Som en hyllning till arbetsetiken – på gott och ont – kan man se också Eldelins egen bok. Att säga att hon verkar ha läst allt är ett understatement. För läsaren erbjuds många möjligheter till orientering dels för vidareläsning, dels genom effektiva sammanfattningar av andra böcker.

Nackdelen är att Eldelin tidvis verkar att tappa kontrollen över allt material, allt hon kommit att tänka på. Hon citerar Nina Burtons fåniga distinktion mellan essäisterna som snusmumrikar och forskarna som hemuler – fånig därför att den reproducerar den snorkiga och ytliga kategorisering av personligheter som är muminvärldens avigsida.

Men om man nu lånar den kan man konstatera att Eldelin är en utpräglad hemul, och bra så. Hon är kunnig, beläst och i princip ordentlig. Men så har hon en olycklig förkärlek för snusmumriksidealet som i viss mån saboterar hennes lärorika och nyttiga bok och gör den alltför svåröverskådlig. Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän består av fem nästan hundrasidiga "essäistiska" kapitel utan mellanrubriker eller avdelningar. De framskrider parallellt i två spalter där den ena är brödtext, den andra omfattande resonerande noter. Alltför ofta låter sig Eldelin ledas av hugskott som visar sig improduktiva men ökar textmängden. Det gör också de i och för sig sympatiska redogörelserna för bokens olika skrivsituationer. Sammanfattningar saknas i stort sett. Resultatet är en lavaflod som vältrar sig över den förvirrade läsaren.

Den koncisa boken

När Eldelin i slutet av boken nämner essäer publicerade på nätet, med deras oändliga möjligheter till förgrenad läsning, funderar jag på om detta varit ett ideal för henne. Förfelat, skulle jag då säga. Tvärtom undrar jag om inte boken nu, i en tid när läsningen på nätet inbjuder till oändliga koncentrationsstörande digressioner, borde satsa på sin egen styrka. Som är koncentration, fokusering, att stanna där man är, fördjupa sig i stället för att klicka sig vidare.

Det ska inte undanskymma att Emma Eldelins bok, trots att den kräver arbete av läsaren, är värd att ta till sig. Den lär en mycket om en genre som, trots att den inte låter sig definieras, har mycket att berätta om livet och litteraturen, och den lyfter fram några författarskap man inte ville vara utan.

Bild: Pressbild

Michel Ekman Litteraturkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08