Vidunderligt virtuos Candide

Candide (Tero Harjunniemi) och Pangloss (Heikki Kilpeläinen) ber om nåd, då angivarna (Iida Kattelus och Timo Lankinen) är färdiga att avrätta honom vid en autodafé. Bild: Juuso Koski

"Människans förmåga att skratta är ädlare än hennes anlag för lidande", lär Leonard Bernstein ha sagt, innan han började skriva sin ironiska operettCandide. Hans första inspiration var att attackera McCarthyprocesserna i USA på samma sätt som Voltaire gjorde narr av inkvisitionen.

Leonard Bernstein: Candide.

Regi Tuomas Parkkinen, koreografi Osku Heiskanen, översättning Auli Särkiö-Pitkänen. Helsinki Sinfonietta, dirigent Jonas Rannila.

I rollerna Tero Harjunniemi, Kaisa Ranta, Heikki Kilpeläinen, Annami Hylkiä, Heikki Halinen, Jussi Merikanto och Heli Immonen.

Savoyteatern 25.8.2018.

Candide är som Götterdämmerung där musiken omskrivits av Rossini och texten av Cole Porter, sade Broadwayregissören Tyrone Guthrie efter det misslyckade uruppförandet 1956. Med många nya medarbetare följde sedan ett tiotal omarbetningar av detta Leonard Bernsteins favoritverk och sorgebarn, och på Savoy ges en av de senare mera definitiva versionerna.

West Side Story och Candide skrevs delvis samtidigt och rent av så att melodier som One Hand, One Heart och Gee Officer Krupke i ett skede flyttades från operetten till musikalen. Trots vissa reservationer finns det de som betraktar Candide som Bernsteins största mästerverk. Till dem hör regissören Tuomas Parkkinen.

Helsinki Sinfonietta spelade med härlig precision under Jonas Rannilas eleganta och exakt sprittande ledning. Orkestern fyllde nästan hela mitten av Savoyteaterns scen och på det utrymme som blir kvar får Parkkinens regi veritabla under till stånd med sin påhittiga och helgalna komedi. Nästan alla personer har flera roller att göra och får stöd av dråpliga pappfigurer, masker och kostymer.

Med snärtigaste tajming och karaktärsteckning driver han ofelbart hem vits efter vits, inte minst tack vare Auli Särkiö-Pitkänens fyndiga finska översättning.

Candide riktar sin ironi mot all ytlig optimism, som hävdar att vi lever i den bästa av världar skapad av Gud. I hisnande takt går handlingen igenom allt mänskligt elände: krig, prostitution, utnyttjande av andra, sjukdom och skenhelighet. Men trots all cynism vinner oskulden till sist, då Candide och Cunégonde, som båda "syndat", accepterar varandra som de är och tar emot Voltaires enkla recept för lycka. "Il faut cultiver son jardin", som kunde tolkas som håll dig till din egen täppa.

Kören skötte sig underbart både musikaliskt och sceniskt. Och de sju solisterna gjorde läckra typer. Kaisa Rantas (Cunégonde) koloratur glänste, Tero Harjunniemis (Candide) tenor klingande vackert och inte för operatiskt, Heikki Kilpeläinens behärskade baryton gjorde fyra färgstarka roller, Heikki Halinens täta tenor imponerade i tre pompösa roller, Annami Hylkiä (Paquette) var ljuvligt frivol, Jussi Merikanto spelade sympatiskt sina osympatiska roller och Heli Immonen lade mycket mustig humor i rollen som Gamla frun som förlorat sin ena skinka.

Maximilian (Jussi Merikanto) och Cunégonde (Kaisa Ranta) är äkta barn i en förnäm adlig familj där även fostersonen Candide (Tero Harjunniemi) vuxit upp. Bild: Juuso Koski

Candide gavs för drygt tre år sedan i Vasa men har inte tidigare getts i Helsingfors. Då jag nu uppmanar alla intresserade att ta tillfället i akt och se mästerverket, blir jag tvungen är försöka förklara varför det inte åtnjutit den popularitet som det förtjänar. Musiken och texten har behov av att chockera och hela upplägget är kanske "för intelligent" för sitt eget bästa, i synnerhet om man hellre vill ha en enkel rätlinjig kärlekshistoria. Men då musikteater spelas så här flytande och snärtigt förfaller reservationerna.

Lenny Bernstein gjorde sällan någonting med måtta och återhållsamhet. Hans översvallande ironiska fyrverkeri för oss här till 16 olika platser och skall man hänga med i storyn behöver man en träffsäker och tydlig regi. Det fick vi av Parkkinen och även på naturligaste sätt en lätt finsk framtoning av denna, inte musikal utan snarare operett. Och hur amerikanskt idiomet än är, så är Candide också en kärleksförklaring till europeisk musik.

Då showen och applåderna var slut, tog Tuomas Parkkinen ännu till orda med ett leverop till Leonard Bernstein som skulle ha fyllt 100 år den 25 augusti. Candide ges ytterligare på tisdag och onsdag.

Den utomäktenskaplige Candide (Tero Harjunniemi) förälskar sig i adelsflickan Cunégonde (Kaisa Ranta) med tragiska följder. Bild: Juuso Koski

Jan Granberg

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning