Vidunderligt knasigt för två pianon

Pianisterna Mirka Viitala och Emil Holmström förenades i två verk av Sami Klemola och Enno Poppe.Bild: Jaakko Paarvala

Stämningen var uppeggad och underhållande när två briljanta pianoduor framförde ny musik för två klaviaturer.

Samtida konstmusik

I mörka vingars beskydd

Finlands solistförenings konsert i Klang-konsertserien. Eriikka Maalismaa, violin, Matti Pulkki, dragspel, Jonne Grans, gitarr, Christian Erbslöh, Ursula von Lerber, piano, Mirka Viitala, Emil Holmström, piano och keyboardar. Hartikainen, Tarnanen, Heiniö, Klemola, Poppe. Musikhuset, Camerata 10.9.

Klang-konsertserien för nutida konstmusik öppnade säsongen med en föredömligt kompakt kväll där programmet var så sprudlande glädjefyllt att det var svårt att hålla sig för skratt.

Inledningen – Eriikka Maalismaas tolkning av Jarkko Hartikainens soloviolinstycke Embodied som uruppfördes på Avantis sommarmusik i somras – var av det mera kontemplerande slaget. Det fanns något saariahoskt över Hartikainens sätt att utforska skörheten i en enda ton som varieras genom olika spelsätt och glidningar mot närliggande toner. Hartikainen är dock inte lika subtil som Saariaho, och i takt med att tempot tilltog accentuerades styckets motoriska kvaliteter.

Det var onekligen snyggt att gå över direkt till Niilo Tarnanens Ur som hördes i uruppförande i framförande av Matti Pulkki, dragspel och Jonne Grans, gitarr. Det fanns något gulligt och rofyllt över stycket, som inspirerats av de sånger (borduntoner) som Tarnanen sjöng med sin fru under graviditeten. Men trots de många vackra klangerna som föddes genom konsonanta intervaller i interaktionen mellan dragspel och gitarr blev stycket ändå en aning enahanda och intetsägande.

Desto större behållning gav konsertens senare hälft. Mikko Heiniös femsatsiga svit för två pianon – April evenings for black twins från 2015 – placerade sig omedelbart bland de maffigaste verk för två pianon som jag har hört. Precis som i tredje symfonin, som uruppfördes i Åbo i maj, har Heiniö låtit sig inspireras av löpning som aktivitet (stycket är tillägnat hans medlöpare Pasi Helin). Heiniö har undvikit de värsta musikaliska klichéerna förknippade med löpning (skalor över tangenterna), och i stället är löpningstemat närvarande genom ett pulsativt grepp, bestämda rytmer och en segerviss framåtanda. Framför allt lyckas Heiniö utomordentligt använda de två flyglarna som ett orkestralt superinstrument; i en av satserna utforskar han innerliga klanger inuti flygeln (med en välbalanserad rollfördelning mellan aktörerna), i en annan – aria – är musiken sångbar på ett sätt som för tankarna till Poulenc och Fauré. Musiken är som allra mest engagerande i den första och sista satsen, där klangbilden är synnerligen mustig, vilket inte minst är pianoduon Christian Erbslöhs och Ursula von Lerbers förtjänst.

En lika fin duo hördes allra sist, då Emil Holmström och Mirka Viitala förenades i två verk, som på var sitt sätt omdefinierade måtten för hur knasigt man kan skriva för klaviaturer. Sami Klemola har blivit känd för att favorisera råa klanger och nojsestetik, men när han skriver för konventionell flygel låter det öronsmekande i jämförelse med allt annat. I den snabbt skrivna Etyd2 (etyd upphöjt till 2) leker Klemola med rytmmoduler på ett sätt som ställer enorma krav på utförandet. I Enno Poppes Rad (Hjul) från 2003 för två keyboardar modifieras ljudsignalen från keyboardarna så till den grad att signalmodulationen till slut blir viktigare än vilka tangenter klaveristerna träffar. Tidvis är stämningen andäktig som i Bach, men till slut är stämningen så uppeggad och absurd att det är omöjligt att hålla sig för skratt.

De som var där går aningen lyckligare därifrån.

Uppdaterad 12.9 14.35: Bildtext har bifogats, taggarna uppdaterats.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00