Vidbränd

Fallet i sig tar bara några snabba sekunder, men det tar märkligt länge att stiga upp.

Det doftade bränt ända ut i den mörka hallen. Oset låg över taklampor och hatthyllor. Adventsstaken på byrån var som en fyr i dimman och någonstans längre fram sjöng en kör. Ouppackade kassar bildade en kortege ut mot köket där någon satt på golvet. Hopsjunken mot diskmaskinen, med stirrig blick och flottigt hår. Det var alltså inte den griljerade grisen i spisen som stank. Det var någon annan som var vidbränd. Det går en smal gräns mellan brinna för och brinna upp, och man vet först efteråt var den gränsen går. Nu var linjen helt tydlig. Det fanns ett före och ett efter glöggen i barnens klass.

Utmattning och utbrändhet drabbar alla men mest kvinnor. Åren mellan 35 och 45 är risken för brand som störst och man skyller på att ständig uppkoppling aldrig möjliggör avkoppling, men så enkelt är det förstås inte. Den amerikanska burnouten som lanserades på 1970-talet har nu tagit sig genom kontorsdörrarna till privatlivet och kallas för utmattning. Men förstås var vi vidbrända före 1975. Kvinnor har väl varit utmattade i alla tider men det har inte funnits ord för kroppen som plötsligt ger upp, för hjärnan som släcker ner, för tröttheten som inte kan sovas bort. Vi har bara fortsatt ut till kor och åkrar, ut i fabriker och butiker, ut ur sängen till människor som behöver oss.

Det är förstås inte heller barnens julglögg som får en vuxen människa att springa rakt in i en vägg. Glöggdroppen var bara den sista och det fattade man absolut inte när man kastade upp russinen och engångsmuggarna vid kassan några timmar tidigare. Därför avbokar vi inte eller ber om hjälp. Därför hinner ingen fånga upp oss när vi faller. Fallet i sig tar bara några snabba sekunder men det tar märkligt länge att stiga upp, 12–18 månader är snitthastigheten för återhämtning.

Nedskärningar, digitalisering och individualisering tror man ligger bakom de trista siffrorna som visar att över 50 procent av långtidssjukskrivningarna är just utmattning. Men egentligen är det omsorgen som är farligast. Omsorgsyrken toppar statistiken medan tekniska yrken och militärer klarar sig bäst. Men omsorgen i hemmet, bland vännerna och i släkten kan också bli too much. Småbarn, tonåringar och sjuka föräldrar är verkligt utmattande och kombinationen med att också ge omvårdnad på sitt jobb kan göra att man en morgon inte ens kan ta hand om sig själv. Lägg på lite sömnproblem, husbygge, skilsmässa eller död så segnar man alldeles säkert ner en dag. Men vi får vänta en stund på hjälp för de som borde lyfta och bära är troligtvis själva sjukskrivna.

Ska vi då sluta bry oss? Är det den enda vägen att rädda vår kvinnohälsa att vi struntar i julpyssel med kidsen, amaryllis till läraren och lucia för mormor? Ska vi bara gå förbi Lydia på långvården, Otto på onkologen och Knut i klassen? Omtänksamhet är inte bara nödvändigt för människans överlevnad det är också omänskligt att låta bli. Omtänksamhet är meningsfullhet och i gengäld önskar vi som vårdar bara respekt och resurser. Vi måste dela på oron och omtanken. På nattningen och tvätten. Vi måste bry oss tillsammans. Vi måste vara fler som ger.

Maria Sundblom Lindberg psykoterapeut, präst och publicist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning