Via utmattning till insikt

Effektivitet. Eeva (Pirjo Luoma-aho) tar över på arbetscentralen med allvarliga konsekvenser. Maria Kuusiluoma och Tuomas Uusitalo som psykvårdspatienter i rehabiliteringsskedet.Bild: Mitro Härkönen

Värde och pris är inte samma sak, får Eeva lära sig i Masennuskomedia som utspelar sig på en arbetscentral.

Masennuskomedia. Text: Kirsikka Saari, Jenni Toivoniemi. Regi: Mari Rantasila. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Ninja Pasanen. Ljus: Kare Markkola. Ljud: Johanna Storm. Video: Pyry Hyttinen. Maskering: Petra Kuntsi. Dramaturgi: Minna Leino. På scenen: Pirjo Luoma-aho, Arttu Kapulainen, Antti Pääkkönen, Paula Siimes, Maria Kuusiluoma, Tuomas Uusitalo, Pietu Wikström.

Nationalteatern 29.11.

Depression och utmattning är folksjukdomar som alla har någon relation till, om inte av egen erfarenhet så via närstående och vänner. Därför är Nationalteaterns Masennuskomedia en pjäs som alla kan relatera till.

I den möter vi Eeva (Pirjo Luoma-aho), femtio år. Mitt under en presentation på jobbet tappar hon greppet totalt, rasar ihop och måste föras till sjukhuset. Hon har gått in i väggen. Läkaren vägrar skriva ett papper på att hon är arbetsförmögen – själv vill hon inte medge hur dåligt hon mått utan vill återgå till jobbet genast – och rekommenderar i stället att hon bekantar sig med en arbetscentral.

I businessdräkt och pumps går hon så motvilligt till arbetscentralen där hon möter långtidsarbetslösa och psykvårdspatienter i rehabiliteringsskedet. De verkar mest ha kaffepauser; verksamheten är oerhört ineffektiv, enligt Eeva, som genast börjar visionera hur den kunde bli mer lönsam.

Via en gammal studiebekant, nuvarande hög chef, råkar Eeva som av misstag få in en stor beställning åt arbetscentralen. Eeva stiger in som arbetsledare på centralen och börjar driva den som en fabrik. Man kan räkna ut hur bra det kommer att sluta.

Meningen med arbete

Pjäsen skriven av Kirsikka Saari och Jenni Toivoniemi, utifrån regissören Mari Rantasilas idé, har flera tänkvärda teman. Det är inte bara effektivitetshetsen som kritiseras, utan diskussionen är bredare: Eeva och hennes gelikar mäter en människas värde via det arbete hen utför. Intressant är Eevas 30-åriga son Mika (Arttu Kapulainen), som har en helt annan syn på arbete än sin mor, och de har några träffande diskussioner.

Man har också fått in Borneos utrotningshotade orangutanger och skövlade regnskogar på ett hörn, och företags så kallade greenwashing kritiseras. Pjäsen har alltså en bred ansats, och lyckas på ett humoristiskt sätt sätta fingret på några av vår tids mest absurda, ja sjuka, sidor.

Men den har också sina problem. För det första känner jag mig väldigt obekväm med hur de långtidsarbetslösa och psykvårdspatienterna porträtteras. De förlöjligas. De hasar omkring i säckiga kläder eller pratar med överdrivet släpig röst. Det här bara förstärker en negativ stereotypi.

För det andra är Eeva en förutsägbar karaktär. Det är klart att hon gör om misstaget att jobba för mycket och får en burn out igen, och hennes slutmonolog är – även om Luoma-aho levererar den med djup inlevelse och känsla – klichéfylld. Visst, det är fint att hon äntligen kommit till insikt att effektivitet inte är allt här i livet, men det är lite godmorgon yxskaft. Stundvis känns det som om pjäsen kommer tio år för sent.

Väggarna med fyrkantiga bruna bitar är sällsynt trista och fula och videodesignen känns även den som från ett förgånget årtionde.

Luoma-ahos starka rollprestation lyfter ändå föreställningen, och visst får man flera goda skratt.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08