"Vi vill inte tillbaka till checkpoints"

Inför Storbritanniens utträde ur EU är gränsen mellan Nordirland och republiken Irland det som ger mest huvudbry. Från Carlingford Lough i öst ringlar gränsen dryga 500 kilometer till Muff i nordväst. För de som var med under den stora konflikten väcker sträckan minnen av checkpoints, tullar, långa köer och smuggling. De som bor längs gränsen lever i dag med en oro som skrivs brexit.

I Muff, som är den 500 kilometer långa gränsens nordligaste punkt är det inte heller några svårigheter att traska mellan länderna. Bild: Maija Hurme

Vägarna korsar gränsen mellan Nordirland och republiken Irland över 300 gånger längs den 500 kilometer långa gränsen. När den irländska ön 1921 delades mellan Storbritannien och det som senare skulle bli republiken Irland drogs gränsen per grevskap, men vägarna tog aldrig några sådana hänsyn. Under en lång tid, när konflikten i Nordirland rasade, var gränsen stängd. Med 1998 års fredsavtal öppnades den, och korsas nu varje dag av 30 000 människor för arbete eller utbildning. Man har vant sig vid friheten och är rädd om den. Med Storbritanniens och därmed Nordirlands sorti ur EU räds man att checkpoints och tullstationer åter ska bli en del av vardagen. Ingen kan ännu riktigt svara på vilken nivå av frihet människor och gods kommer att ha när Nordirlands gräns mot Irland blir den enda landgränsen mellan Storbritannien och EU.

Namnet Kilnasaggart Bridge i Jonesborough invid den irländska gränsen sägs en gång i tiden ha varit drabbat av en förbannelse: bron var ett populärt mål för IRA:s bombattacker och en tågfärd från norr till söder kunde sällan genomföras utan uppehåll. Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

Protestskylt mot brexit i södra provinsen Armagh på Nordirland. Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

I södra Armagh är minnena starka av den gamla konflikten. Tågbron Kilnasaggart bridge ligger vid byn Jonesborough, just vid gränsen på vägen mellan Dublin och Belfast. För tågresenärer bar den under konflikten en förbannelse med sig. Bron var ett så vanligt mål för IRA-bombningar att en resa mellan nord och syd sällan skedde ostörd. Med utsikt över bron, i öppningen till sin lada står den 87-årige bonden Frank Finnegan och samtalar med den yngre grannen Noel Kavanagh medan solen sänker sig i södra Armagh.

Attackerna från IRA och ett landskap fyllt med brittiska militärposteringar och helikoptrar är för omvärlden i mångt och mycket glömda. Men för Frank Finnegan som levde nära dem, väcker tanken på en ny gräns minnen från förr.

– Ingen här vill ha en gräns. Vi vill inte tillbaka till checkpoints och långa köer. De flesta här på Irland ville stanna kvar i EU så varför ska vi behöva lämna? Britterna borde ju inte ens vara här från första början. Det är ockuperad mark vi står på just nu, säger Finnegan.

Han har själv mark i båda länderna, en situation han delar med många bönder vid gränsen. Bönderna och deras djur och produkter passerar ständigt gränsen. En fjärdedel av all mjölk som produceras i Nordirland processas i Irland och återvänder för försäljning. Ett mardrömsscenario för bönderna i postbrexit skulle vara höga tariffer på jordbruksprodukter i handeln mellan EU och Storbritannien. För en mjölkbonde i Nordirland skulle det inte längre vara värt att skicka mjölken till Irland.

– Om brexit blir av så kommer det att påverka de fattiga men framför allt de rika. För mig med min lilla mark och mina få maskiner blir det nog ingen större skillnad, men för min granne blir det det, säger Frank, pekar på en stor gård nere i dalen och fortsätter:

– Han har flera hundra hektar på båda sidor gränsen, han kommer att få det tufft. Men jag tror ärligt talat inte det kommer ske. Hon kommer få sparken, säger han och syftar på Theresa May.

– Det kommer bli ok för Irland.

Gränshandel

Om man kör mellan Clones och Cloverhill i republiken Irland åker man in i Nordirland fyra gånger på en knapp mil. I dag finns inga hinder för att korsa gränsen, och i den mån man alls märker det är det på välkomstskyltar och att hastighetsgränsen skiftar mellan miles och kilometer i timmen. Redan nu finns det, trots den öppna gränsen, vissa olikheter i skattesatser och mycket handel bedrivs vid gränsen, där invånarna på båda sidor åker över för att spara några pund eller euro på de varor som är gynnsammare prissatta på andra sidan gränsen. Ofta ligger bensinstationer vid gränsen, och nordirländare tankar billigare irländsk diesel, medan irländare åker norrut för att köpa kol och fotogen utan koldioxidskatt till sin husuppvärmning. Hur växlingskursen mellan pund och euro ser ut för dagen påverkar också i vilken riktning konsumentströmmarna går.

Men mycket handel sker också utan sådana baktankar. Man råkar bara bo vid gränsen, och lika delar av kundkretsen kommer från båda sidorna.

"Vi vill röra oss fritt". "Vi vill ha en öppen gräns." Shahida Gulzar säljer kläder på Clogher Variety Market varje lördag, som ligger i Nordirland alldeles invid gränsen. De flesta kunderna kommer från Irland. Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

Clogher Variety Market ligger i Nordirland alldeles nära gränsen, men de flesta av kunderna kommer från republiken Irland. Mattor, tvättmedel, kläder, grönsaker och allsköns begagnade prylar säljs från skåpbilar och tält. Shahida och Zahid Gulzar från Belfast säljer kläder här varje lördag. De reser runt i regionen och är oroliga för vad brexit kommer att innebära för dem. När de nåddes av beskedet om valresultatet trodde de knappt att det var sant.

"Vill röra oss fritt"

– Det var omtumlande. Vi är inte alls för brexit. Vi vill ha en öppen gräns så att vi kan röra oss fritt. Vi har gått igenom tiden med allt trassel och gränskontroller och vill inte tillbaka dit. Om det kommer upp en gräns så kommer vi inte att kunna arbeta här.

Många längs gränsen känner ilska och menar att då Nordirland bara utgör tre procent av Storbritanniens befolkning så hänger Nordirlands öde på människor som saknar kunskap om området och aldrig har satt sin fot vid gränsen.

Smugglingens återkomst?

Belcoo är en liten by med knappt 200 invånare på den nordirländska sidan av gränsen, som utgörs av en mindre flod. På andra sidan bron ligger irländska Blacklion. På brons sida finns ett par hål där man kan stoppa in handen och ha fingrarna på varsin sida gränsen. I Blacklion har Harold Johnston en klädbutik som funnits i familjen sedan 1901. En ny gräns är inget som skakar om honom. Han har sett det mesta och delar gärna med sig av smugglarskrönor. Han halar fram ett gammalt pass med stämplar från 1964. Varje gång man gick över bron skulle man stämplas ut, och på tillbakavägen in igen. Allt gods skulle förtullas, men Harold visar mot bergen i horisonten var smuggelvägarna gick, och berättar om kvinnan som smugglade billigt irländskt smör över bron i sin barnvagn. Kanske kommer smugglandet tillbaka med brexit.

– Finns det pengar att tjäna så gör det det, säger han med en axelryckning.

Harold Johnston i Blacklion rycker på axlarna inför framtiden: "Om någon tjänar något på en gräns så kommer det en gräns". Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

Den katolske prästen Charlie O’Gormas församling sträcker sig över bägge sidor av gränsen. Han tror att smuggling och annan brottslighet kommer att komma tillbaka med brexit. Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

Mer upprörd är den katolske prästen Charlie O'Gorman. Han beskriver Blacklions förflutna som betydligt lugnare än i södra Armagh, men minns besvären med de två tullstationerna över till Belcoo. Han tror att smuggling och annan brottslighet kommer att komma tillbaka med brexit. Som för de flesta utspelar sig hans liv på båda sidor av gränsen. För kyrkan existerar inte gränsen, och han funderar ett ögonblick innan han kommer på att hans församling sträcker sig över båda sidor. När han talar om det politiska läget skärps hans annars mjuka, behärskade röst.

– Det är patetiskt! Britterna vill inte ha det här. Några demagoger som inte gjort sin hemläxa har pådyvlat dem en lögn. Det är chockerande. Ursäkta språket, men jag vill säga till dem att fara åt helvete. Men vi är tyvärr beroende av dem, säger fader Charlie. Han tillägger:

– Britterna är väldigt toleranta. Jag har släktingar i England och jag älskar att åka dit. Jag är så besviken på att det har blivit så här.

Fader Charlie har ändrat sina vanor efter brexit.

– Jag brukade åka till Enniskillen och äta lunch någon gång i veckan. En underbar liten stad längre in i Nordirland. Det här gör mig så förbannad att jag inte vill åka dit längre.

Ett nytt Irland?

I nordvästra hörnet av gränsen ligger Derry, eller Londonderry, beroende på om man använder det irländska eller brittiska namnet. En segregerad stad, med blodiga söndagen 1972 i ständigt minne. Än i dag ser man tydligt på väggmålningar och flaggor om man är i ett område där invånarna känner irländsk eller brittisk lojalitet. Ett visst samband mellan dessa lojaliteter och synen på brexit finns också, men skiljelinjen är sällan glasklar. Justin och Elaine, båda med efternamnet McNicholl, driver kaféet Hidden City.

Justin McNicholl röstade för brexit: Jag ser mig som irländare och tror på ett förenat Irland. Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

– Jag röstade mot brexit för att jag inte tror att vi är redo att lämna. Jag tror inte folk förstod vad det innebär, säger Elaine McNicholl i Derry. Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

Justin röstade för att lämna EU, Elaine för att stanna, men skälen är snarlika. Båda tycker mycket med EU är utmärkt, men ser också brister, och båda tänker sig en framtid med ett enat Irland. I 1998 års fredsavtal står skrivet att Nordirland när lämpligt anses kan hålla en folkomröstning om att ansluta sig till Irland. Den katolska befolkningen är traditionellt för det, och har sedan dess ökat i antal. Med brexit har också det protestantiska stödet ökat.

– Jag röstade för brexit, men inte av de själviska skäl man hade i England. Jag ser mig som irländare och tror på ett förenat Irland. Vad är det för skillnad att styras av London eller Bryssel? Irland vill vara en självständig nation, säger Justin. När han talar om sitt land säger han "norra Irland", inte "Nordirland".

Också Elaine talar om återförening, men tror att det kommer dröja.

– Jag röstade mot brexit för att jag inte tror att vi är redo att lämna. Jag tror inte folk förstod vad det innebär. Det har tagit lång tid att skapa EU och lagarna är integrerade i vårt system. Jag är inte så mycket för EU som det är i dag, men jag är helt emot att överge skeppet av fel skäl. På sikt tror jag också på ett förenat Irland, men det betyder inte att ansluta sig till syd, utan att skapa ett nytt Irland för alla som bor på ön, säger hon.

Elaine tror inte att Storbritannien hade några tankar på Nordirland när de röstade för att lämna.

– Vi är långt ner på listan när det gäller vad som händer när vi lämnar, och därför röstade jag som jag gjorde. Jag tänkte på mig och min familj och vår situation i norra Irland. Det kommer att bli en enda röra.

Vid Foyles fiskekooperativ, långt norrut i republiken Irland är oron stor inför framtiden. En stor del av fisken som tas upp fraktas till den europeiska kontinenten och transporterna går med lastbil över Skottland och England. Hur blir det med det i framtiden? Också tillgången till fiskevatten oroar. I dag tas fångsterna främst upp på brittiskt vatten – hur blir det efter brexit? Bild: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen

Fisken har inga gränser

Vi tar oss över till republiken Irland, till den lilla byn Greencastle. Här, knappt trettio kilometer norr om den nordirländska gränsens allra nordligaste del ligger Foyles fiskekooperativ. Huvudmannen för kooperativet John O'Kane går runt och inspekterar fångsten av havskatt som ska skickas vidare till Spanien.

– Vi exporterar ganska mycket fisk till den europeiska kontinenten. Oftast fraktas fisken med lastbil via Skottland och England. 30-40 procent av vår försäljning går till andra EU-länder så vad som kommer att hända med tillgången till den marknaden för oss vet vi i dag inte.

Även leveranser från Greencastle till Dublin, alltså inom samma land, skulle bli problematiska med en hård gräns då den klart snabbaste vägen är genom Nordirland. Just nu håller Foyles på att växa och investera i bland annat en ny fastighet. Investeringar som känns osäkra i och med frågorna och spekulationerna kring vad som sker efter brexit. Men var deras båtar kommer att få fiska efter uttåget är den största frågan.

– I dag fiskar vi mest på vad som kallas EU:s vatten, samtidigt som det är brittiskt vatten. Så om Storbritannien tar tillbaka allt sitt vatten ut till sin gräns dryga 300 kilometer ut till havs skulle det leda till att alla våra båtar och båtarna från andra EU-länder skulle vara tvungna att fiska endast i irländska vatten.

Ett beslut om en gräns även till havs skulle få stora konsekvenser för fiskare på Nordirland och kooperativ såsom Foyle i Greencastle.

– Hälften av all vår fisk tas upp i vatten som tillhör Storbritannien, så det är ett stort problem för oss, säger John.

Fiskarna på Nordirland kommer att stöta på ett annat problem om en gräns dras. Då kommer båtar från Frankrike, Spanien, Nederländerna och Belgien som i dag fiskar i brittiskt vatten att söka sig till irländskt vatten. Det betyder att det blir högre konkurrens om fisket när båtarna blir fler. På sikt hotas också fiskebeståndet.

Fiskeindustrin i Storbritannien skyller på EU:s politik som man menar har förstört fisket i landet sedan man gick med för fyra decennier sedan, och stödet för brexit inom sektorn är högt. För varje land i EU är det tillåtet att dela med sig av sina kvoter med andra, men i England tillåter man att fiskare själva säljer sina kvoter. Det har bland annat lett till att ett nederländskt bolag äger 23 procent av Storbritanniens kvot. EU importerar nästan 75 procent av det som fångas i brittiskt vatten.

Greencastle ligger vid floden som delar namn med företaget, på andra sidan ligger Nordirland. Vem som äger vattnet i Foyle är en het fråga, fiskare i Greencastle hävdar att det tillhör Irland medan Storbritannien hävdar att det är deras vatten. John blickar ut över sundet, över på andra sidan, han hoppas att det inte kommer bli nån hård gräns för fiskare.

– Jag tror att det kommer bli någon form av överenskommelse där vi fortfarande får fiska på brittiskt vatten, men det kommer inte vara lika bra villkor som i dag. Vi kommer behöva offra vissa saker, vad det vet jag inte.

Det John och hans kollegor kämpar för i dag är att försöka minimera skadorna av brexit. Osäkerheten om hur gränsen kommer att te sig är stor. Kommer man att få till ett avtal mellan Storbritannien och EU som fungerar för alla? Kan Nordirland få en särskild status mittemellan? Kommer tullarna tillbaka, eller kommer allt att skjutas framåt i tiden och rinna ut i sanden? Tankarna och åsikterna skiljer sig. Även om nordirländarna i stort röstade för att stanna i EU, röstade 44 procent för att lämna. Men längs gränsen är en suck, ett uppgivet skratt och ordet "disaster" återkommande reaktioner när brexit förs på tal.

text & foto: Johannes Frandsen och Mattias Lundblad

Fakta

30-årig konflikt

1969 startar oroligheter då katolska medborgarrättsdemonstranter drabbar samman med protestantiska lojalisternas motdemonstranter (lojala med den brittiska kronan). Soldater sattes in och kom snart i konflikt med provisoriska IRA som grundades samma år med målet att skapa en enad irländsk stat.

IRA genomförde dödliga bomb- och vapenattacker i Storbritannien och på Nordirland som var riktade mot polisen, militären, politiker och civila.

Den lojalistiska paramilitärens måltavlor var katoliker i ett slags "lika för lika"-dödande.

I början av 1990-talet började förhandlingar äga rum mellan politiska partier och den brittiska och irländska regeringen.

Efter år av samtal gick IRA och lojalistiska grupper med på vapenvila och 1998 undertecknades långfredagsavtalet. I enlighet med avtalet har Nordirland fått självstyre med en regering där både lojalister (protestanter) och republikaner (katoliker) är med.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00