”Vi vill inte att finlandssvenskarna glöms bort i Sverige”

Vi finlandssvenskar får ibland höra i Sverige att vi är en ung minoritet som saknar språklig särart, säger Barbro Allardt Ljunggren.Bild: Arvo Tarmula

Barbro Allardt Ljunggren har i snart 30 års tid drivit en enveten kamp för att finlandssvenskarna ska klassas som en nationell minoritet i Sverige. Denna vår manglas frågan i de politiska kabinetten i Stockholm igen.

Hon är en minoritetsaktivist ut i fingerspetsarna. Det råder ingen tvekan om saken. Vare sig det gäller meänkieli i Tornedalen, de samiska språkens ställning eller den estlandssvenska kulturen så är Barbro Allardt Ljunggren beredd att dra en lans för minoriteters rättigheter. Den sociologiska glöden har hon fått med fadersmjölken. Hennes far är den legendariske professorn Erik Allardt som vigde sin karriär till att fördjupa sig i gränssnitten mellan språkgränser, samhällsstrukturer och sociala spänningar.

Barbro Allardt Ljunggren flyttade till Sverige redan 1984. Hon engagerade sig från första början i Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige Fris och jobbade hårt för att stärka kännedomen om Svenskfinland bland rikssvenskarna. Förtroendeposterna har avlöst varandra. Allardt Ljunggren har hört till förbundets toppgarde i två omgångar både som vice ordförande och ordförande för FRIS. Nu är hon talman för den finlandssvenska regionen inom Utlandsfinländarparlamentet.

– Vi började lobba för att finlandssvenskarna skulle få minoritetsstatus redan i mitten av 1990-talet så det har varit en lång resa, säger Allardt Ljunggren.

Språkstatistiken är ett känsligt kapitel i Sverige. Det förs ingen officiell statistik på landets språkliga eller etniska minoriteter. Man får alltså ty sig till demografiska tippningar för att komma underfund med hur många finlandssvenskar som bor i landet. Enligt ett flertal välgrundade bedömningar bor det omkring 700 000 sverigefinländare i Sverige. Cirka 25-30 procent av dem är finlandssvenskar.

Tvist om kriterier

– Finlandssvenskarnas andel av den finländska inflyttningen till Sverige är fortsättningsvis hög. Enligt tankesmedjan Magma är 40 procent av de finländare som har flyttat till Sverige åren 2005-2015 finlandssvenskar. De är välutbildade, placerar sig väl i det svenska samhället och väldigt få av dem återvänder till Finland, säger Allardt Ljunggren.

Sveriges riksdag beslöt 1999 att bevilja nationell minoritetsstatus till landets judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Riksdagen slog samtidigt fast att de historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Finlandssvenskarna fick inte plats på listan trots att Fris engagerade sig aktivt i frågan.

– Ifall man hårdrar konsekvensen av det beslut som fattades för snart 20 år sedan så betraktas finnarna som svenskar medan vi finlandssvenskar klassas som invandrare, säger Allardt Ljunggren.

Enligt svenska bestämmelser måste den nationella minoriteten uppvisa historisk hävd och språklig, kulturell eller religiös särart. Utöver detta måste det finnas en stark samhörighet för att man ska kvalificera som nationell minoritet. Och så ställs kravet att minoriteten inte får vara "en dominerande grupp".

– Vi finlandssvenskar uppfyller alla dessa kriterier, men trots det får vi fortfarande höra att vi är en ung minoritet som saknar språklig särart, säger Allardt Ljunggren och lyfter på ögonbrynen.

Ny politisk behandling

Nu är frågan tillbaka på den politiska dagordningen. Den 15 november i fjol överlämnade utredaren Lennart Rohdin ett slutbetänkande om stärkt minoritetspolitik till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Till Fris stora besvikelse förordar det färska betänkandet fortfarande ingen minoritetsstatus för finlandssvenskarna.

– Rohdin skriver att termen finlandssvensk myntades först på 1910-talet, vilket enligt honom innebär att den finlandssvenska kulturen i Sverige inte har långa anor. Ifall man resonerar på det här sättet så ignorerar man den historiska kontinuiteten och alla de svenskspråkiga finländare som sedan medeltiden har flyttat till Sverige. Det är ett märkligt tänkesätt, säger Allardt Ljunggren.

Varför är det så viktigt att finlandssvenskarna får minoritetsstatus i Sverige?

– Vi vill inte att den finlandssvenska kulturen glöms bort i Sverige. Det handlar om vikten av att stärka rikssvenskarnas kännedom om vår existens och kulturella särart, säger Allardt Ljunggren.

I praktiken skulle finlandssvenskarnas minoritetsstatus innebära att inflyttade finlandssvenskar inte längre blir erbjudna finskspråkigt material, grundkurser i svenska eller talterapeuter för att fila bort det finlandssvenska uttalet. En lagstadgad ställning som minoritet skulle också höja kännedomen om den finlandssvenska kulturen i de svenska skolorna. En av målsättningarna i den svenska grundskolan är att alla elever ska känna till grunderna om landets nationella minoriteter.

Allardt Ljunggren betonar ändå vikten av att bli hörd av tjänstemän och beslutsfattare i politiska frågor som har återverkningar på finlandssvenskarnas ställning i samhället.

– En fjärdedel av de finländare som bor i Sverige blir förbisedda. Vi klumpas ihop med sverigefinnarna och blir till exempel inte inkallade till samråd som ordnas av de svenska myndigheterna, säger Allardt Ljunggren.

Rivalitet bland sverigefinländare

Alla sverigefinnar är inte stormförtjusta över finlandssvenskarnas kampanj. Sverigefinska ungdomsförbundets förre ordförande Dennis Barvsten kallade Fris målsättning absurd och i våras ansåg han att minoritetslagstiftningen riskerar att urholkas ifall finlandssvenskarna blir en nationell minoritet. Barvsten sparkades från sin post i november och efterträddes av Ella Turta i december i fjol.

– Vi ställer oss kritiskt till att fler grupper får status som nationella minoriteter så länge som den svenska staten inte kan säkerställa rättigheterna för de existerande nationella minoriteterna, säger Ella Turta på Sverigefinska ungdomsförbundet.

Hon upprepar sin företrädares argument om risken för att minoritetslagstiftningen försvagas ifall finlandssvenskarna får minoritetsstatus.

– Finlandssvenskarna talar ju samma språk som majoriteten i Sverige. Språkligt sett har de inte samma utmaningar som vi, säger Ella Turta.

Sverigefinska ungdomsförbundet (RSN) har tio medlemsföreningar och sammanlagt 800 medlemmar. Utöver RSN vädrar också de finskspråkiga församlingarna i Sverige morgonluft. Kaisa Syrjänen Schaal som är chef för flerspråkighetsenheten på Kyrkokansliet i Uppsala ifrågasätter finlandssvenskarnas rätt till samråd. Hon befarar att språkets betydelse för de nationella minoriteterna försvagas ifall finlandssvenskarna betraktas som en nationell minoritet.

– En del sverigefinnar är rädda för att det blir färre statliga medel eller kulturrådspengar att dela på ifall vi får minoritetsstatus. I själva verket så gynnas ju alla av att minoritetsfrågor främjas i Sverige, säger Allardt Ljunggren.

Enligt Allardt Ljunggren förhåller sig de övriga förbunden och organisationerna i Sverigefinländarnas delegation positivt till Fris strävsamma kamp.

Rohdins betänkande är på remiss fram till den sjätte mars 2018. Därefter förväntas regeringen skriva en proposition som ska överlämnas till riksdagen. Den politiska förståelsen för finlandssvenskarnas sak har vunnit terräng i riksdagen. Fris har fått stöd för sina krav i form av lagmotioner som har inlämnats av riksdagsledamöter från Centern, Liberalerna och Moderaterna. I själva verket är det endast Sverigedemokraterna som har motsatt sig en utredning av finlandssvenskarnas minoritetsstatus.

– Det återstår att se om regeringen hinner skriva en proposition som avlåts till riksdagen innan nästa riksdagsval i september. Det blir bråttom, säger Allardt Ljunggren.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00