Vi tackar sällan för vardagstjänster – det visar på sammanhållning, inte oartighet

När människor som känner varandra väl jobbar mot ett gemensamt mål tackar de nästan aldrig varandra för praktiska tjänster. – Det visar att samarbete är naturligt, och det är en mänsklighetens styrka, säger forskaren Giovanni Rossi.Bild: Leif Weckström

Vi ber våra närmaste medmänniskor utföra små tjänster hela tiden. De gör det ofta men vi tackar sällan, visar en internationell studie. – Det är överraskande, men det betyder inte att vi är oartiga, säger en av forskarna.

"Kan du räcka mig vattenkannan?"

På en enkel begäran vid middagsbordet i sällskap av familj eller nära vänner behövs inget verbalt svar. När kannan räcks över kunde man förvänta sig ett "tack", men det uteblir – som globalt medeltal – i 19 fall av 20, enligt en internationell studie i tackfrekvens på fem kontinenter.

– Vi hade förväntat oss massor av tack i vårt material, men vi fann anmärkningsvärt få. Det kändes först förvånande, men det bottnar i att vi i informell vardagsinteraktion med familj och vänner förväntar oss att alla ska göra sitt för att bidra till att vardagssysslorna löper. Tacksamhet behöver inte alltid uttryckas.

Det säger Giovanni Rossi, lingvist vid Helsingfors universitet och en av huvudförfattarna till en vetenskaplig artikel som precis publicerats i Royal Society Open Science.

– Lagar vi middag tillsammans är vi införstådda med att vi jobbar mot samma mål, att maten ska bli klar. Då behöver du inte tacka mig för att jag räcker dig skärbrädet. Vi samarbetar instinktivt, säger Rossi.

Ett tack kunde förväntas som respons på att en annan människa ställer upp på begäran om en liten tjänst. Men i vardagen är vi så beroende av samarbete med närstående människor, och beteendemönstren så invanda att behovet av att uttrycka tacksamhet minskar.

Forskarna tittade på "tjänster" där man exempelvis lämnar över ett föremål, öppnar ett fönster eller en dörr åt en annan eller där man begär den andra flytta på sig.

– Det skulle rentav vara konstigt att tacka stup i kvarten för sådana petitesser, säger Rossi.

Forskningen fokuserar på informellt umgänge och förfrågningar om omedelbar hjälp i de enklaste vardagssysslor med närstående. Tackfrekvensen är förmodligen högre i formella eller institutionella samtal och när vi ber om lite större hjälp på längre sikt.

– Jag gissar att vi också tackar oftare då någon på eget initiativ erbjuder sin hjälp, men det har vi inte utrett.

Samarbete är normen

Vi ber ständigt varandra om små tjänster, och då begäran bemöts med ett omedelbart svar är det positivt i sju fall av åtta. Det visar att samarbete är en norm i daglig mänsklig interaktion, och att vi litar på att en tjänstebegäran får gensvar (på den punkten skiljer vi oss för övrigt från andra primater). Det förklarar att vi tackar så sällan.

– Vi förväntas säga tack först när vi begär något utöver det vardagliga. Ber jag dig låna mig din bil och du går med på det är tjänsten så stor att jag förväntas tacka omedelbart, och inte först när jag lämnar den tillbaka, säger Giovanni Rossi.

Forskarna observerade skillnader i tackfrekvensen mellan åtta språk på fem kontinenter. I medeltal bemöttes en enkel vardagstjänst med ett tack i 5 procent av fallen i språk som inte talas i Västeuropa. Frekvensen var högst i engelskan, 14,5 procent. I språket cha'palaa som talas i Ecuador var tackprocenten noll. Sifforna uttrycker ändå inte skillnader i artighet.

– Det handlar om att vi agerar i roller i vilka vi förväntas utföra en hel del småsysslor som inte är något att tacka för. I vissa kulturer, i synnerhet i västvärlden, uppfattas små vardagsinsatser oftare som något utöver det vanliga, och därför bemöts de lite oftare med ett tacksamhetsuttryck.

Rossi säger att skillnaderna i tackfrekvens mellan språk handlar om olika uppfattning om hur mycket en individ i en viss roll väntas göra för kollektivet innan insatsen förtjänar ett uttalat tack. I italienskan tackar man relativt ofta (13,5 procent), men det gör inte italienarna särskilt artiga.

– Lyssnar man på hur folk uttrycker sig när de begär tjänster talar italienarna ofta i imperativ. Vi säger alltså inte kan du räcka mig glaset utan räck mig glaset.

Intressant nog tackas det sparsamt också på språk där vi tror att det tackas hela tiden.

– I vissa kulturer påminner föräldrarna ständigt sina barn om vikten av att tacka. Barnen lär sig så småningom ändå när tacket verkligen behövs och när det kan lämnas bort.

När ordet tack saknas

När forskarna studerade kvinnor som vävde korgar tillsammans i Ecuadors avkrokar observerade de att kvinnorna behövde låna varandras redskap hela tiden. De räckte så gott som alltid över redskapet till den behövande, men denna tackade aldrig.

– Sådana sysslor förutsätter samarbete i så hög grad att det faller sig naturligt att de inte säger tack, säger Giovanni Rossi.

När tacket uteblir, vilket globalt sett är regeln och inte undantaget, markerar ingen det på något sätt och ingen tycks heller uppfatta det som en social försummelse, säger forskarna. Ingen vet för övrigt hur många av världens över 7 000 språk som saknar ett ord för tack. Det indikerar inte att kulturerna är aggressiva utan att de hålls samman av starka band där samarbete är så självklart att det aldrig uppstår ett behov för att tacka verbalt, säger forskarna.

– Det kan ha att göra med att en tjänst bemöts med en gentjänst i något skede. Då behövs inte ett omedelbart tack, som när jag lånar din bil, utan det räcker med att uttrycka tacksamheten på ett annat sätt och långt senare, säger Rossi.

Vad kan vi lära oss av den här studien?

– Den ökar kunskapen om kulturella likheter och olikheter. Det kan stärka insikten att vi alla är människor och att vi alla konfronteras med praktikaliteter för att tillgodose våra och andras dagliga behov, att vi har mycket gemensamt trots att vi inte förstår varandras språk eller känner varandras kulturer.

– Studien visar också att mycket av det vi begär får gensvar. Det finns situationer när ett tack behövs, men allra oftast behövs det inte, helt enkelt för att vi instinktivt samarbetar så ofta. Och det är mänsklighetens styrka.

PROFIL

Giovanni Rossi

Ålder: 31.

Kommer från: Rovereto nära Gardasjön i Italien.

Bor: I Helsingfors.

Utbildning och karriär: Har studerat i Bologna, doktorerat i lingvistik vid Max Planck-institutet i Nijmegen, forskat vid Helsingfors universitet sedan 2014 och ska flytta till Kalifornien i sommar för en professur vid UCLA. Har gått från textanalys till samtalsanalys, senast med inriktning på komparativ forskning mellan olika språk. Ska i Kalifornien också forska i nonverbal kommunikation vid institutionen för sociologi.

På fritiden: Spelar fotboll för Gnistan II i fjärde divisionen. Ska följa fotbolls-VM trots att Italien inte är med, eftersom "vi egentligen fick vad vi förtjänade".

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08