Vi Stockmanntanter behöver inte fler fula gliringar

Bild: Arkivbild

Varuhusets signal till de finlandssvenska kunderna var "vi vet att ni finns, vi tycker det är okej att ni talar svenska, vi försöker också". Det sved den dag jag började känna att den attityden sakta eroderats.

När gick jag till Stockmann senast? Det minns jag inte, det är ett tag sedan, och det har inte bara att göra med hur lite jag shoppat under pandemin. Avförtrollningen av min barndoms, ungdoms och medelålders naturliga konsumtionshabitat, 200 meter från min arbetsplats i Helsingfors centrum, har pågått i många år, bit för bit; försäljningen av Akademiska bokhandeln, förvandlingen av Delikatessen till en labyrintisk S-market, personalminskningen ...

Jaana Semeris ypperliga radiodokumentär Stockmann ja keskiluokan hillitön charmi (Stockmann och medelklassens sanslösa charm) handlar om just den här processen. En institution som var något utöver ett ställe att köpa saker på, det stora varuhuset, det offentliga rummet där det var möjligt för tanter och tjejer, gubbar och män att vistas också utan målmedvetet shoppande, har blivit bara en galleriartad anhopning av grejer i underlig ordning där man ofta förgäves spanar efter expediter.

Semeri har intervjuat både trogna men nu lite stukade kunder och före detta personal, som försöker ringa in det speciella med Stockmann som det en gång var. En del fantasi och drömmar, en del materiell realitet, en sällsynt inkluderande syn på kundkretsen, kvalitet och betjäning, lyx och vardag. En famn, säger någon. En plats där man kunde stärka sin medelklassiga identitet när ekonomiska realiteter fick en att tvivla på den. Ett alternativ till lekparken för småbarnsföräldrar som kunde dra runt på avdelningarna med barnet i kärran – här finns en underbar anekdot om en liten skönhetsälskande pojke bländad av skönheten inför en hylla med Marimekkos glasskålar i olika färger!

Trevligt att ingen av de intervjuade drar det gamla tramset om att finskspråkiga kunder skulle ha känt sig mindre välkomna på Stockmann än svenskspråkiga, en skröna från min fjärran ungdom. Men här finns en liten språkblindhet, som jag vill försöka råda bot på. Ted Urho påpekar visserligen i programmet att det var speciellt för en finlandssvensk att ibland få shoppa på sitt modersmål, men börjar sen tala om annat.

Och det är lite mera invecklat än så. Finska talar jag gärna och felfritt sedan barndomen, jag har inga tekniska svårigheter med att sköta mitt liv på finska, men min identitet är finlandssvensk. Oberoende av mina goda språkkunskaper är min identitet alltså minoritetens, och jag vet att den inte är självklart erkänd eller godkänd överallt. Därför känns varje ansats till tvåspråkighet viktig. Stockmann lyckades i decennier med den här gesten också när enskilda expediters språkkunskaper fallerade – varuhusets signal till de finlandssvenska kunderna var "vi vet att ni finns, vi tycker det är okej att ni talar svenska, vi försöker också". Det sved den dag jag började känna att den attityden sakta eroderats. En av de gånger Delikatessen förnyades glömdes svenskan bort på de nya prisskyltarna och dök upp igen först när bestörta kunder reagerat. Den gamla personalen ersattes så småningom med ny, och en prövande öppningsreplik på svenska bemöttes av de nya – och allt fåtaligare – expediterna inte bara med bristande språkförståelse utan med ogillande, som om det svenska tilltalet varit en kränkning.

Det är i alla fall trevligt och intressant att ta del av alla Stockmann-tankar – också från andra orter än huvudstaden – och fundera på vad det var som fick den där speciella auran av just Stockmann att skingras. Bara en gång blir jag arg: Det är när jag hör företagskonsulten Mika Rubanovitsch, som 2014 startade ett upprop på Facebook, "Pelastetaan Stocka – siellä on kaikki!" (Rädda Stocka – där finns allt), för att försöka vända på den ledsamma utvecklingen. Han är väldigt noga med att understryka att hans kontakter som än i dag intresserar sig för Stockmann minsann är riktiga viktiga människor från affärsvärlden, inte några "mummoja" (gummor/tanter) – där kom gliringen mot Stockmanntanten, van vid spott och spe.

Med tanke på att de här tanterna antagligen än i dag är varuhusets trognaste kundkrets, den som fortfarande släpar sig dit med rollator för att göra både sina festliga och sina vardagliga uppköp, borde man akta sig noga för att förhålla sig nedlåtande till dem.

Minns du reportaget från varuhuset i centrum som vi gjorde i fjol höstas, här kan du läsa det: Tiden har stannat på varuhuset, men än tickar "Stockas klocka"

Läs också ledaren om Stockmanns historia och framtid: Blir hjärtstilleståndet hos Stockmann en nystart eller en dödsryckning?

Skribenten har ett långt förflutet som Stockmanntant. Programmet finns på Arenan.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning