Vi måste prata om 1918

Inbördeskriget är ett känsligt tema, inte minst i de familjer där nutida generationer ska tampas med arvet efter tidigare generationers gärningar.

För några år sedan befann jag mig utanför det hus på Havsgatan där Kjell Westö hade tänkt sig att Cedi Lilliehjelm, en av huvudpersonerna i romanen Där vi en gång gått, bodde. Cedi Lilliehjelm är en fiktiv gestalt men porträttet av honom har inspirerats av Erik Grotenfelt, känd för att efter inbördeskriget ha utfört några barbariska mord på bland annat en kvinnlig rödgardist. Ett år senare begick Grotenfelt självmord.

Jag var ciceron på en av Hufvudstadsbladets litterära vandringar i Kjell Westös Helsingfors och i färd med att berätta om Cedi Lilliehjelm, Erik Grotenfelt och 1918 när en herre, som inte hörde till den litteratur- och historieintresserade gruppen, plötsligt kom flängande.

Röd i ansiktet och med fäktande händer röt han åt oss att försvinna lite illa kvickt. Att stå utanför huset där han bodde och prata om kommunister var ett sällsynt dumt tilltag, tyckte han.

Vi blev förvånade förstås, och fortsatte sedan vår vandring.

Jag tänker på incidenten nu när historien om jubileumsmynten och arkebuseringen av några rödgardister är aktuell. Somliga anser att man gott kan illustrera ett jubileumsmynt med såriga element från vår historia eftersom 1918 är ett ämne som ska lyftas fram, andra (som jag) tycker att jubileum och arkebusering inte är världens bästa kombination.

Tyskland har på ett beundransvärt sätt lyckats behandla sitt nazistiska förflutna. Men har någon hört talas om att det i Tyskland skulle finnas jubileumsmynt med motiv från Förintelsens gaskamrar?

Däremot är det givetvis så att vi finländare måste tala om 1918. Ämnet är känsligt och i många familjer värjer man sig för att erkänna att det finns en anförvant som hörde till eller sympatiserade med, rödgardisterna eller var en vitgardist som tog livet av en rödgardist.

Inbördeskrig anses vara de mest smärtsamma av krig och vårt eget krig är inget undantag.

Länge tillhörde jag de missmodiga, de som såg framför sig ett jubilerande Finland där ingen i hundraårsyran skulle nämna årtalet 1918. Lyckligtvis hade jag fel.

Svenska Litteratursällskapets fina satsning (läs artikel här intill) är bara ett exempel, också andra förlag aviserar böcker om 1918 i sin höstutgivning. Bland dem finns Schildts & Söderströms bok Märklig är nu världens gång av Jörn Donner och Samu Nyström. Boken är ett helsingforsiskt tidsdokument från november 1917 till slutet av 1918. Skolelever, senatorer, internerade röda och skyddskårister kommer till tals i boken som bygger på dagboksanteckningar, brev och tidningsurklipp.

Självständighetsåret 1917 och de händelser som ledde fram till inbördeskriget är temat för boken 1917 – Suomen ihmisten vuosi (WSOY). Författare är Kari Häggman, Teemu Keskisarja och Markku Kuisma.

Och på Sveaborg där ett illa beryktat fångläger för rödgardister fanns pågår nu en utställning om hemskheterna. Utställningen i kasern B28 är sammanställd av Nordisk kulturkontakt.

Våra filmmakare är tyvärr inte lika på hugget. Jubileumsåret borde kunna servera finländarna en film om det traumatiska 1918 men i stället erbjuds vi en tredje version av Okänd soldat. Det projektet kunde ha fått vänta två år till, till 80-årsdagen av vinterkrigets utbrott.

Härmed efterlyses alltså filmer, tv-serier och varför inte tv-spel, om inbördeskrigets offer, både röda och vita.

Annika Hällsten är kulturreporter.

Annika Hällsten Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00