Vi måste inte respektera den rådande diskursen

Vad innebär en konstnärs ansvar att följa med sin tid och dess sätt att förhålla sig till frågor om till exempel rasism? Filosoferna Salla Aldrin Salskov och Mio Lindman diskuterar inte Cris af Enehielms nya utställning som sådan (bilden), men nog diskussionen kring den. Bild: Niklas Tallqvist

Det är centralt att en konstnär kan pröva och ompröva vad det betyder att skapa konst i ett samhälle som präglas av rasism. Att lydigt anpassa sig efter en rådande antirasistisk diskurs kan däremot bli falskt, skriver filosoferna Salla Aldrin Salskov och Mio Lindman.

I en ironisk kolumn (HBL 4.12) kommenterar konstkritiker Helen Korpak uppståndelsen kring Cris af Enehielms nya utställning Öster om Eden. Diskussionen utgår från påståendet att af Enehielm skulle ha utsatts för censur då en del av verken plockades bort från utställningen. Korpak reflekterar över huruvida det går att försvara verken som antirasistiska. Slutklämmen i resonemanget är att konstnären må ha behjärtansvärda tankar om att motarbeta rasism, men att det i sig inte räcker för att bedöma om verken lyckas uttrycka konstnärens avsikter, eftersom antirasism kan förändras beroende på tid och kontext. Vi tar här inte ställning till af Enehielms verk, utan förhåller oss till Korpaks tankar kring konst och kritik.


"Antirasism i dag ser annorlunda ut än vad den gjorde på 1970-talet. Diskurser förändras, allt flyter, inget är bestående. I framtiden kommer dagens unga att förargas av den följande generationens åsikter och ideologi", skriver Korpak.

Hon menar med andra ord att det är konstnärens ansvar att vara medveten om hur världen – och antirasismen – har förändrats. Och hon har rätt i att ingen kan göra sig immun mot den kritik som framtida generationer kan rikta mot ett verk.

Däremot gör Korpak det för enkelt för sig genom att låta förstå att konstens kritiska – antirasistiska – dimension utgörs av en form av anpassning till diskursen: "Är man antirasist bör man följa diskursens utveckling och respektera den; man bör ifrågasätta huruvida ens egna strategier är relevanta och fråga sig vad man söker uttrycka då man skapar konst i det samhälle vi lever i."

Är den bakomliggande tanken här att vissa besitter tolkningsföreträde för vad antirasistisk konst är, och att det därför gäller för andra att anpassa sig till den diskurs som för tillfället räknas som antirasistisk?

Är den bakomliggande tanken här att vissa besitter tolkningsföreträde för vad antirasistisk konst är?


Den tanken är i så fall problematisk. Det är tvärtom centralt att konstnären – och alla som umgås med konstverk – kan pröva och ompröva vad det betyder att skapa konst i ett samhälle som präglas av rasistiska maktrelationer.

Som Korpak skriver bör frågor om representation och ansvar i relation till rasifiering inte förlöjligas. Det är viktigt att vara medveten om att det finns en koppling mellan rasifiering, sexualisering, annangörande, och exotisering. Det gäller också att förstå hur kulturella bilder använts och används för att upprätthålla rasistiska tänkesätt och praktiker.

Däremot indikerar tanken om att antirasisten bör följa diskursens utveckling att all kritik, och också konsten, är relativ – det är ju diskursen som bestämmer dagordningen.

Denna uppfattning urvattnar vad det innebär att kunna fälla politiska och etiska omdömen. Det kolonialistiska godset som finns inbyggt i bilden av Kurrekurreduttön var lika problematiskt nu som då, – och det avgörande är inte att vi för tillfället kan åberopa en förhärskande kritisk diskurs som tillåter oss att se problematiken.

Att anpassa sig efter diskursen om vad som antas vara antirasistiskt kan därför i själva verket bli falskt: ett ord plockas bort här, ett annat där, men utan att kritikern engagerar sig i rasismens problematik. Eller i de oenigheter eller tvetydigheter som kan finnas när vi närmar oss ett konstverk. Att följa diskursen kan alltså fungera som en gest utan egentligt engagemang.

Att anpassa sig efter diskursen kan därför i själva verket bli falskt: ett ord plockas bort här, ett annat där.


Konsten bör och ska kunna kritisera både det förflutna och samtiden; den behöver därför kunna förhålla sig kritiskt till olika "diskurser" snarare än att känna sig ålagd att "respektera" någon av dem. Därför är "allt är flytande" en oklar tanke om konst och dess roll som kritik.

I den dialogiska verksamhet som umgänget med ett konstverk präglas av sätts förståelsen på spel: vår förståelse av oss själva, av verket och dess roll i olika kontexter. Det är en oavslutad process. Självreflektion är en viktig del av allt konstnärligt arbete, liksom även i kritiken. Om man är strategisk och alltför nära följer olika "diskurser" blir konsten bara en ängslig papegoja och udden försvinner. Korpaks påminnelse om att nästa generation kan komma att kritisera dagens antirasistiska konst är centralt, men det rör sig om mer än bara möjligheten att nästa generation "förargas". I allt detta brottas vi med betydligt svårare och mindre hanterliga saker än diskurser som antingen respekteras eller inte gör det.

Salla Aldrin Salskov , Mio Lindman

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning