Backström: Vi lider av ett Stockholmssyndrom

Det är inte skrupelfria bankirer eller "girigheten" som är problemet, utan att demokratiska samhällen accepterar skattesmitning som en del av systemet, säger filosofen Joel Backström.

Panamapappren har ruskat om debatten om de rikaste företagens och privatpersonernas skattemoral. Många talar om det som skett i termer av en "moralisk kollaps" eller "moralisk ruttenhet", medan de som anklagas för skattesmitning försvarar sig med att deras arrangemang egentligen inte är olagliga.

Hur ska vi förstå den här diskussionen om rätt och fel, lagligt och olagligt, acceptabelt och oacceptabelt, moraliskt och omoraliskt? HBL har träffat filosofen Joel Backström, som forskar i just moralfilosofi. Han säger att Panamaläckan i grunden är en bra sak men tycker att talet om till exempel "moralisk kollaps" är märkligt.

– Det här bekräftar bara något som vi vet att pågått i åtminstone trettio år. Kollapsen är snarare att vi plötsligt får syn på vad som pågår, att det blivit så pinsamt uppenbart att vi inte längre kan blunda för det. Men det är inte så att folk plötsligt blivit girigare. Moraliska förändringar på samhällsnivå ser inte ut på det sättet.

Skam och moral

Enligt Backström uttrycker vare sig de indignerade reaktionerna bland politiker eller de anklagades försök att försvara sig någon egentlig moralisk förståelse av situationen. Snarare är reaktionerna ett sorts spel med skam.

– Samhällsmoral har att göra med vad folk tenderar att skämmas för, och det har ingenting att göra med verklig moralisk förståelse. Samhällsmoralen går heller inte att lita på. Den kan till exempel säga att det är acceptabelt med slavar eller barnarbetare. Standardexemplet är nazismen som visar att det egentligen inte finns någon bakre gräns för vilken omänsklighet ett samhälle kan acceptera.

– Verklig moralisk förståelse handlar om att på riktigt titta på hur det jag gör påverkar andra. Vad betyder det till exempel att jag inte betalar min skatt?

Enligt Backström är ens sätt att handla helt avgörande för hur vi ska förstå någons moral. Privatpersoner och företag som placerar pengar i skatteparadis, banker och jurister som hjälper dem och politiker som gör skattesmitning enklare, handlar i praktiken på ett sätt som sällan rimmar med vad de säger. Vid läckor och avslöjanden visar deras beteende snarast att de försöker undvika skam.

Backström exemplifierar med finansminister Alexander Stubb (Saml) som under veckan i ord fördömt skattesmitning och till och med sagt att företag har ett samhällsansvar utöver att följa lagen. Men vad betyder sådana uttalanden då finansministern samtidigt arbetar för att legalisera ägande genom ett så kallat förvaltarregister – en struktur som underlättar skattesmitning, enligt såväl skattemyndigheter som polis? Om vi ska kunna tro att Alexander Stubb verkligen fått en ny moralisk förståelse av skattesmitning, är det helt avgörande att han visar det genom sitt arbete, säger Backström

Enligt Backström är samhällsmoralen ändå inte oviktig, tvärtom.

– Eftersom folk inte följer sitt samvete är det viktigt var skambalansen ligger, att det till exempel betraktas som skamligt att gömma pengar i skatteparadis.

Mot lagen

Av samma anledning – att det finns de som vet att skatteflykt är fel, men som gömmer sina tillgångar i alla fall – har vi ett behov av lagstiftning och andra regelverk som säger vad som inte är okej. Regelverket ska på något sätt spegla den moraliska förståelsen av en problematik, och det bör enligt Backström uppfattas som "skäligt" och "rättvist".

I diskussionen om skatteplanering har många påpekat att det finns flera arrangemang som privatpersoner och företag kan göra för att sänka sin skatt utan att begå brott. Men tanken att det som sker inom lagens gränser per automatik också är legitimt, beskriver Backström som absurd: om ett skattearrangemang inte har någon genuin affärslogik utan den enda poängen är att få fördelar som till exempel mindre firmor inte har, är det svårt att se utfallet som "skäligt" eller "rättvist".

– Jag tycker de facto att det är en rent kriminell inställning att betrakta lagen som något man ska hitta kryphålen i och försöka kringgå. Att det finns de som skor sig på att arrangera skattesmitning eller -planering är inte underligt. Det underliga är att det politiska systemet och vi som väljare accepterar att det är så och i praktiken underlättar deras verksamhet.

Backström liknar situationen vid ett sorts Stockholmssyndrom, en term som myntades efter ett bankrån i Stockholm 1973 då gisslan började samarbeta med rånarna och till och med försvarade dem också efter att de fritagits.

– I dag är det bankerna själva som är rånarna. Finansindustrin håller samhället som gisslan. När de får problem, som vid finanskrisen 2007, rusar vi till undsättning och betalar deras skulder: "Här, kära rånare, du tappade visst pistolen, låt mig ladda om den åt dig..."

Moraliska dilemman De som försvarar skatteplaneringen inom lagens gränser påpekar ofta kritikernas dubbelmoral. Till exempel att jag också är med om att – helt lagligt – beröva Finland på skatteinkomster då jag köper vin på Tallinnfärjan.

– På vilket sätt blir någonting bättre av att också du gjort något som någon annan gör i större skala? Det förändrar ingenting!

– Men moraliska diskussioner är i grunden nästan alltid lite falska, eftersom man inte vill se vad man själv gjort utan projicerar ruttenheten på andra. Man tillåter sig att bli upprörd bara så länge man inbillar sig att kritiken inte träffar en själv. Men om du blir skamsen då det påpekas, så borde du inte tänka att "då är väl det här okej", utan se dig själv i spegeln och fråga om det du gjort faktiskt är okej. På ett samhälleligt plan måste du se att det här är anledningen till att vi har lagar: att folk drar hemåt om möjligheten finns.

Hur ska man tänka om man, låt säga, är en medelstor företagare: man försöker göra rätt för sig, är fokuserad på verksamheten och känner ansvar för sina anställda, men affärerna går knackigt. Man märker att om man inte går med i spelet på gråskalan så är alternativet att man gör konkurs eller tvingas säga upp?

– Det finns säkert just sådana situationer där man känner ett genuint ansvar och tänker att om det dessutom går att göra lagligt, så är det väl okej. Är det till och med inte oansvarigt att låta bli? Men det viktiga är att inse att sådana situationer uppstår i ett ruttet system. Ingenting blir bättre om man nöjer sig med att alltid bara välja det minst dåliga alternativet. Ett bättre system kan man bara få till stånd om folk solidariskt går ihop och kräver det.

Men också om den här företagaren jobbar för att förändra systemet, så ändrar det inte på det val han befinner sig inför just nu. Systemet kan inte förändras så snabbt. Vad ska han välja?

– Det där är det klassiska sättet att ställa frågor om konsekvensmoral. Men här finns många problem. Ett handlar om varför just är den frågan är så fascinerande? Vad tror man att man lär sig av en uppställning där det är meningen att det inte ska finnas några goda alternativ? Varför vill man få det bekräftat att det bara finns dåliga val? Man måste fråga sig varför det känns skönt och trösterikt, samtidigt som det är hemskt att tänka att det goda är omöjligt?

En liknande situation finns på makronivån, till exempel då det handlar om skattekonkurrensen mellan länder. Det sägs att vi måste akta oss för höga skatter eftersom de driver bort investeringar och kapital. Och visst är det väl en reell problematik?

– Ja, det kan det vara, men vi ser ju vart den här skattekonkurrensen leder: i dag har vi ett "race to the bottom". Det blir svårare och svårare att alls beskatta storföretag och riktigt rika, och då måste man beskatta vanliga människor och deras konsumtion hårdare, samtidigt som man skär i välfärden.

– Vi måste fråga oss om det är det här systemet vi vill ha? Om det är vettigt eller rättvist? Jag tycker att det uppenbara svaret är nej. Då måste man fråga sig vad vi kan göra åt det.

Moralen som handling igen, alltså.

Också här ser Backström hur politiken lider av ett Stockholmssyndrom: Varför ligger frågan om den destruktiva skattekonkurrensen inte högst upp på den internationella dagordningen? Varför är nationella initiativ – som Helsingfors stads strävan att nobba företag med kopplingar till skatteparadis – så sällsynta?

– Vi tänker att de rika och storföretagen kan göra vad de vill, och att vi inte kan göra något åt det – men allt de gör är möjligt bara för att vi tillåter att det finns ett regelverk som låter dem göra det. Så i grunden är detta inte en ekonomisk kris, eller primärt en fråga om girighet. Det är en moralisk kris inom demokratin: en underlig flathet där vi varken förstår vår egen makt – eller vårt eget ansvar – som kollektiv.

PROFIL

Joel Backström

Född: 1970.

Yrke: Är fri forskare i Helsingfors och undervisar i filosofi vid Helsingfors universitet och Teaterhögskolan. Disputerade med doktorsavhandlingen The fear of Openness 2007.

Gör för tillfället: Arbetar på en ny bok om moralfilosofi med arbetsnamnet Ethics as first philosophy ("Etiken som den första filosofin").

Processionen fortskrider

Kanske går det att använda H.C. Andersens berättelse om Kejsarens nya kläder, för att ge ytterligare en ingång till Backströms resonemang om hur makt, moral, samhällsmoral, skam och insikt hänger ihop.

– Hela kontrasten mellan samhällsmoral och personlig moralisk förståelse uppstår för att man inte vill tänka på sin personliga moraliska förståelse. Alla säger att kejsaren har jättesnygga kläder, att det här är ju fantastiskt, även om var och en ser att han är naken. Men ingen vågar vara den som bryter den kollektiva illusionen.

Det "fantastiska" är aldrig "kläderna", det man samlas för att beundra, utan själva det faktum att alla står där och gapar tillsammans, säger Backström.

– Så kommer barnet och säger att kejsaren är naken. Alla hör det. Det uppstår en viss förstämning och pinsam tystnad. Skandalen är inte vad som avslöjats, utan att det blivit avslöjat. Men de facto fortsätter allt som förut. Också kejsaren blir pinsamt berörd, men han bestämmer sig för att hålla god min. Och så går processionen vidare.

– Så här är det också med skatteparadisen. Vid varje avslöjande blir det en pinsam tystnad, och en indignation bland politiker – också bland sådana som Stubb som gör vad de kan för att driva utvecklingen åt fel håll.

Därför, säger Joel Backström, betyder avslöjandena i sig ingenting.

– Pinsamhet och förstämning är inte samma sak som insikt. Det är tvärtom ett sätt att försöka bli av med sin insikt, första steget mot att återgå till status quo. Verklig insikt innebär alltid att man tar itu med något.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33