"Vi kan ta mer ur fonderna"

Motstånd. Kimmo Kiljunen säger att han mött ett kompakt motstånd från den ekonomiska eliten, partierna och arbetsmarknadsfältet. – Också i medierna är det mest mina kritiker som fått komma till tals, säger han. Bild: Leif Weckström

– Vi har råd att ta ut mera pengar ur pensionsfonderna, säger Kimmo Kiljunen, förgrundsfigur i kampen för att ändra det brutna indexet. Han underkänner Pensionsskyddscentralens kalkyler som säger att pengarna tar slut.

Som riksdagsledamot var Kimmo Kiljunen (SDP) med och godkände det brutna indexet 1995 med motiveringen att den starka kopplingen till konsumentprisutvecklingen skulle garantera pensionärernas köpkraft även om landet faller in i en djup depression och lönerna sänks.

2014 var ett år då det brutna indexet borde ha gynnat pensionärer med arbetspension eftersom konsumentpriserna steg mer än lönerna. Men när pensionärerna ändå inte fick mer pengar i handen såg Kiljunen inte längre någon orsak att försvara det brutna indexet.

– Pensionärerna får det sämre oavsett om tiderna är bra eller dåliga. De är den enda befolkningsgrupp som med lagens medgivande blir fattigare i relation till andra grupper.

Kiljunen säger att hans kamp för att ändra det brutna indexet till ett renodlat löneindex (se faktarutan på föregående uppslag) har mötts av ett kompakt motstånd från den ekonomiska eliten, partierna och arbetsmarknadsfältet. Också i medierna är det mest hans kritiker som fått komma till tals.

Själv tror han att det beror på att han gått och rört i någonting som är närmast heligt – pensionsbolagens kapitalkoncentration och deras direktörers makt och förmåner.

– De producerar enorma mängder material som försvarar tesen att vårt pensionssystems finansiella hållbarhet måste säkras så att pengarna räcker till i framtiden. Så har man gjort i 20 år nu. Under den tiden har fonderna femdubblats, medan pensionsutgifterna ökat bara med det dubbla. Det finns 190 miljarder euro i fonderna nu. Och ändå fortsätter man bara att bygga upp dem trots att pengarna borde komma pensionärerna till del.

Enligt Pensionsskyddscentralen klarar vårt nuvarande pensionssystem inte av en övergång från ett brutet index till ett löneindex. I något skede tar fondernas pengar slut. Vill ni jobba för en sådan framtid?

– Det finns flera problem med Pensionsskyddscentralens beräkningar. De räknar realavkastningen från fonderna i underkant. Dessutom bortser de helt från de dynamiska effekter som en höjning av arbetspensionerna skulle ge i form av ökad köpkraft, större skatteintäkter och fler arbetstillfällen. De pengar som skulle tas ur fonderna försvinner inte i något svart hål. Pensionsskyddscentralen räknar att pensionsutgifterna år 2045 blir 7 miljarder högre än nu, om vi knyter pensionerna till ett löneindex. 7 miljarder i ökad köpkraft hos pensionärerna sätter fart på ekonomin.

Enligt pensionsskyddscentralen belastar en ändring av indexen de yngre generationerna. Är det här i linje med tanken om solidaritet mellan generationerna?

– Solidariteten ska gälla i båda riktningarna. Också nuvarande pensionärers utkomst måste tryggas. De nuvarande pensionärerna och de som just går i pension står för 65 procent av kapitalet i fonderna. De som fötts på 1960-talet har bidragit med 21 procent och de på 1970-talet med 10 procent. Vem äter vid vems bord?

Att ändra det brutna indexet till ett renodlat löneindex gynnar ju mest dem som redan har höga arbetspensioner.

– Med samma argument gynnar varje allmän procentuell löneförhöjning dem som har högst inkomst. Men inte protesterar någon mot att en närvårdare får höjd lön bara för att avdelningsskötaren får ännu mer i handen. Om det är ett problem att de med höga pensioner gynnas mest, så sätt då ett tak på höga pensioner, som i Sverige.

Du har kallats populist och medborgarinitiativet har betecknats som ett led i din valkampanj. Hur kommenterar du det?

– Visst är ämnet populärt, men jag är ingen populist. Jag presenterar fakta, Pensionsskyddscentralens egna tabeller. Däremot är det populism att skrämma de unga med att fondernas pensionspengar tar slut. Från politiken är jag van med sådana här beskyllningar, men att också expertorganisationerna stämplar mig förvånar.

– Jag har suttit snart 35 år i Vandafullmäktige och på ett eller annat sätt är allt jag har gjort en valkampanj. Men blir mina argument mindre värda bara för att ett val ligger framför?

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning