Vi kan skriva lagar

Kraften i metoo verkar inte ha gått vidare till det som på lång sikt säkerställer förändring: lagstiftning, regler, uppföljning.

Familjen är för många den finaste platsen. Och den farligaste. Där är risken störst för att bli utsatt för våld. Särskilt om man är kvinna eller barn. Finland är dessvärre i Europatoppen med avseende på familjevåld, med bara Danmark som ännu värre.

Det är snart ett år sedan metoo-rörelsen drog i gång. Den lyckades synliggöra det gemensamma ansvaret också för det som man inte själv har gjort. Som att tyst acceptera egna och andras relationer där makt och utrymme är ojämlikt fördelade i förhållande till kön. Vilket förstås hänger direkt ihop med familjevåldsfrågan. Där det inte, trots år av forskning och metoo, verkar hända något.

Allt är lite för mycket som vanligt. Visst, vi har diskuterat, och samtalen och berättelserna är viktiga och skall fortsätta, men kraften i metoo verkar inte ha gått vidare till det som på lång sikt säkerställer förändring: lagstiftning, regler, uppföljning.

Under sommaren godkände parlamentet i Nya Zeeland ett lagförslag som ger människor som berörs av familjevåld tio dagar betald ledighet för att kunna ha tid, ork och möjlighet att åstadkomma de förändringar som krävs för att kunna ta sig ur den situation de är i. Jag letade runt på nätet och hittade fram till själva lagförslaget. För mig, som inte kan så mycket om lagstiftningsarbete, är det imponerande och respektingivande läsning. Många långa sidor av definitioner, gränsdragningar och kriterier. Vites- och bötesprinciper, undantag, processbeskrivningar. Lagstiftningshantverk, som framstår som robust, genomtänkt och som kommer att innebära en påtaglig omfördelning av ansvar och pengar. De nyzeeländska politikerna har tagit det som metoo handlar om till nästa nivå, och använt den makt de har fått förtroende att utöva för att göra om det nyzeeländska samhället så att det på ett bättre sätt skall garantera allas trygghet.

Så vitt jag vet finns inga initiativ till liknande åtgärder i Finland. Inte annars heller verkar det finnas många jämställdhetsrelaterade lagstiftningsinitiativ. Det finns två medborgarinitiativ om våldtäkt och samtycke. De har ännu inte fått ihop tillräckligt många undertecknare för att gå vidare till behandling. Annars verkar det tyst. Hur kan det vara så, efter all den kraft som kändes i vintras?

När jag kommer tillbaka till jobbet efter sommaren har nya könsneutrala skyltar till våra toaletter kommit på plats. Vi skall ha jämställdhetsdag. På vintern arbetade vi intensivt med uppföljningen av uppropet #övistoo. Vi har anställt en forskningschef med genusprofil, och uppmanat henne att arbeta hårt med det. Allt det är bra.

Men det är för lite. Det är för långt ifrån lagstiftning, det kommer inte att sätta nya gränser. Och när jag tänker på vad jag själv gör på dagarna förstår jag varför det inte vill sig. För budget och fördelningsmodeller och undervisningsresurseringsprincipdiskussioner är för mig uppenbart viktigare än jämställdheten, om man skall ta det jag ägnar mig mest åt som måttstock på vad jag värderar. Och jag tror inte att jag är ensam om att ha det så.

Men ännu är det bara september. Vi kan bättra oss. Vi kan växla in uppfattningen hos de 48 procent av befolkningen som i en Yle-enkät gjord av Taloustutkimus i juli anger att metoo påverkat världen till det bättre. Vi kan få en valrörelse som handlar om att göra hem och familj finare för fler och farligare för färre. Vi kan gå från ord till handling. Vi kan skriva lagar.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00