Vi har en skrämmande ensidig människosyn

Det är inte det långa livet utan det rika som betyder mest.

Den senaste tidens händelser har klargjort för oss att vi har en skrämmande ensidig människosyn. När coronakrisen bröt ut insåg vi att vi vår välutvecklade medicinska sakkunskap till trots stod inför en mäktig fiende. För våra hälsomyndigheter och vår regering fanns det bara en sak att göra och det var att till varje pris förhindra att vår sjukvård kollapsade. Det var i och för sig förståeligt. Sjukdomen är allvarlig. Och så införde vi en rad drastiska åtgärder i syfte att förhindra pandemin att sprida sig. Vi satte bland annat oss som är över 70 år i karantän för att vi inte skulle bli smittade. Även om vi den senaste tiden har börjat ta steg tillbaka är vi fortfarande framför allt inriktade på människan som en fysisk varelse.

Men isoleringen har en annan sida. När man i krig, fängelser eller i äldre tider på mentalsjukhus skulle krossa eller kuva en människa isolerade man henne. Nu har vi isolerat speciellt de äldsta bland oss en längre tid. Visst – vi kan tala i telefon eller se varandra genom glasskivor eller via datorer. Men är det ett mänskligt möte? Och vilka blir konsekvenserna på längre sikt?

Genom studier och erfarenheter har vi lärt oss hur viktigt det är för den som lever i dödens skugga att ha någon kär i närheten som talar varligt och varmt med eller till oss, smeker kinden, fuktar läpparna och skänker trygghet. Jag har försökt tänka hur jag skulle prioritera om jag var i en motsvarande situation. Skulle jag hellre leva något längre i isolering eller ta risker och behålla den nära kontakten med mina anhöriga. Jag tror att valet skulle vara lätt. Det är inte det långa livet utan det rika som betyder mest.

Folkhögskolans fader N.F.S. Grundtvig hade en helt annan människosyn än den som vi i vår materialistiska tid följer. Han betonade att människan är en makalös, underbar skapelse. I henne ger sig gudomliga krafter tillkänna, utvecklas och lever vidare genom tusen släktled. Hon är inte bara støv, stoft eller kropp, hon är också ande, hon bär gudsbilden inom sig. Om hon inte får leva i en levande växelverkan med andra, får tala, skapa, dela upplevelser och erfarenheter förlorar hon sin mänsklighet.

Visst har vi behövt restriktioner för att undvika en katastrof. Men vi behöver vidga vår människosyn. Människan är inte bara støv, hon är också ande. Hon lever inte endast av bröd.

Gustav Björkstrand, biskop emeritus, Åbo

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning