Vi glider in i en språklig domänförlust när den svenska terminologin, det svenska ordförrådet, tappar mark i det dagliga

"När eliten går för snabbt fram, fördjupas samhällsklyftorna när alla medborgare inte hänger med, de som helt enkelt inte känner sig som världsmedborgare."

Under några sommarveckor utspann sig i denna tidning en insändardebatt om matvarukedjornas varuspråk. Utgångspunkten var det faktum att vissa butiker i Mellannyland numera använder sig enbart av finskspråkiga varunamn på sina hyllor. Detta upprörde några skribenter som såg det som förakt för konsumenten och som bristande kundinformation.

Men en annan skribent ansåg att klagomålen var onödiga och triviala; i stället borde vi finlandssvenskar ägna oss åt mera centrala frågor i försvaret av språket. Man kan nog handla mat utan tvåspråkiga varunamn och förresten har själva produkten ett namn även på svenska (om också med allt mindre bokstäver).

Jag vill påstå att det finns ytterligare en dimension på denna alldagliga fråga som gör den mera allvarsam än många troligen inser. Min egen observation är nämligen den att det finska namnet på en vara osökt dyker upp, men att jag måste fundera ett tag innan jag kommer på det svenska namnet på samma vara. Jag har helt enkelt vant mig att orientera i butiken med finsk kompass.

I en järnvaruaffär accentueras detta ytterligare och jag märker att många övergått nästan helt till att använda finska beteckningar på olika prylar och manicker. – Vad jag avser är att vi glider in i en språklig domänförlust när den svenska terminologin, det svenska ordförrådet, tappar mark i det dagliga.

Det intressanta är att matvarukedjorna inte kan skylla på bristande tillgång på svenska parallellnamn. En K-köpman kan välja eller välja bort svenskan, det kan också en S-affär. Vissa affärer använder båda språken, vissa inte. Båda kedjorna är landsomfattande och det finns orter där det är kommersiellt oklokt att lämna bort svenskan. I Mellannyland skyr man kanske en liten merkostnad(?), men avsaknaden av kundrespons bidrar troligen mest till svenskans frånfälle.

Jag ser utvecklingen som en del av en större process i vilken vår näromgivning allt mindre minner om en tvåspråkig samhällsmiljö. Reklamen är en bov i sammanhanget. I en nyutkommen bok diskuterar jag ett möjligt åtgärdsprogram. Konsumenten är inte vapenlös.

Överborgmästare Juhana Vartiainens överraskande inhopp i språkfrågor väckte förundran, men kanske inte tillräcklig. Hans tal om ett trespråkigt Helsingfors tycker säkert många ligger i tiden eftersom de uppfattar engelskans dominans som oundviklig. Han företräder här kategorin "Citizens of Nowhere", de globala trendmänniskor som är beredda att överge nationella synsätt, som till exempel att hålla fast vid nationalspråk, lokala sedvänjor och sin identitet.

Jag vill inte tro vi är där. Vägen dit skulle kantas av politiska bakslag i form av förstärkta folkliga motståndsrörelser, en del med extrema förtecken. När eliten går för snabbt fram, fördjupas samhällsklyftorna när alla medborgare inte hänger med, de som helt enkelt inte känner sig som världsmedborgare ("Citizens of Somewhere"). Helsingfors som världsmetropol in spe i all ära, men staden är och förblir huvudstad för hela Finland.

Pär Stenbäck minister

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning